Svenska staten vill svälta ut medier
Maktdemonstrationer är det värsta jag vet. Varje gång jag ska träffa någon som ser till att jag får vänta hos någon sekreterare i tre symboliska minuter för att manifestera sin position får jag gröna utslag.
Den som är föremål för intervjun tjänar inte på det.
Förr i tiden – jag vill tro att det är ovanligt i dag – kallade personer i maktpositioner gärna in sin besökare, och lät sedan besökaren stå och vänta i en halv eller en hel minut på att någon synbarligen viktigare uppgift skulle slutföras innan samtalet kunde börja.
Carl Bildt gjorde en poäng av att låta UD-kollegan Lars Danielsson få vänta, riktigt länge också, på att få ett nytt uppdrag efter det i efterhand rätt märkliga drevet mot Danielsson för regeringens agerande under tsunamikatastrofens första dagar. En ren maktdemonstration, mot en av de få personer som Carl Bildt inte känner sig tryggt överlägsen.
Jag tänker på de här fallen när jag grubblar över riksdagens och regeringens ovilja att genomföra ett redan klubbat beslut, nämligen det att ta bort den vanvettiga reklamskatt som är speciellt riktad mot dagspress.
Personer utanför branschen tror ju inte sina ögon när man berättar om den.
– Jaha, så den värst utsatta och av omställningstiderna hårdast drabbade grenen av journalistiken betalar en extra skatt på sina intäkter? Varför i hela friden då?
– Ja… för att det var typ rimligt förr, när de tryckta medierna drog in så mycket cash. Tror jag.
– Men det är väl inte rimligt nu?
– Nej.
– Men varför tar de inte bort den då?
– De har redan beslutat om det, men…
– Men det händer bara inte?
– Nej.
Jag kan tyvärr inte låta bli att se detta som en maktdemonstration från ledande politiker. Många många av landets folkvalda upplever ett så stort obehag vid normal journalistisk granskning att de därför ogillar granskande journalistik. Det är mänskligt, och inte svårt att förstå.
Men i det ögonblick sådana privata obehagskänslor skapar en osund mediepolitik, då är det dags att reagera.
Just nu sitter ett antal politiker på hög nivå och vet exakt vad den här tokskatten gör med de redan hårt pressade tidningsföretagen. Men genom att vänta med att faktiskt genomföra reformen kan vi ju svälta ut dem lite till, låta dem magra lagom mycket! Det kan de gott ha!
En paranoid misstanke? Kanske det. Men vilka andra rimligare förklaringar har ni hört?
Det går inte att nog inskärpa hur kritiskt läget är. Jag skulle nu, snarast, vilja höra några riktigt kristallklara uttalanden från riksdagspartiernas företrädare om vad de tänker göra för att bidra till att Sverige även i fortsättningen har starka och fria massmedier, som en investering i en fungerande demokrati.
Säg ett enda mål som ska vara viktigare för en medlem av vår finaste folkvalda församling än det.
ANDREAS EKSTRÖM
P.S. Engelska The Times behövde femton månader på sig – sedan drog sajt med betalvägg in lika mycket som den tidigare helt öppna sajten gjorde. Självklart behövs en djupare analys för att dra säkra slutsatser, men alla som stensäkert dumförklarar alla sådana betalinitiativ ska kanske ta det bara aningens lite lugnare?
