Svenskt Näringsliv bör ta ansvar för det fria ordet och Gui Minhais frihet
Idag är det sju år sedan Gui Minhai kidnappades.
Ericssons chef Börje Ekholm, Volvo Cars vd Jim Rovan, Investors ordförande Jacob Wallenberg, SKFs vd Rickard Gustafson …
Många fler än de uppräknade svenska företagsledarna är välkända och aktade industrialister med band till Kina.
När utrikesdepartementet inte lyckats förmå Kina att släppa den svenska medborgaren, förläggaren och poeten Gui Minhai är mitt förslag: anlita svenska näringslivstoppar som har goda förbindelser med de styrande i landet.
Det har i dag gått exakt sju år sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter utanför sin semesterbostad i Thailand och fördes bort landvägen till Peking – helt i strid mot internationella konventioner.
Gui Minhais hjärtskärande dikt ”En natt vid Mekongfloden” i diktsamlingen ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” ger oss ledtrådar om hur han smugglades via olika länder till en cell någonstans i Kina.
Hur kan det komma sig att en stormakt som Kina blir rädd för och hyser sådant agg mot en svensk förläggare och poet som Gui Minhai?
Svaret är enkelt. Stater som lever på osanningar och desinformation är livrädda för det fria ordet. Peking reagerade omedelbart när Gui Minhai startade ett regimkritiskt bokförlag som utgav populära titlar i Hongkong. Gui Minhai lyckades också med den svåra konsten att sälja regimkritiska böcker i Fastlandskina. För drygt två och ett halvt år sedan dömdes han till tio års fängelse i en pseudodomstol för att ha ”tillhandahållit information till utlandet”.
Domen mot Gui Minhai? För det första har ingen sett en skriftlig dom, inte ens Sveriges utrikesdepartement. Vad vi har sett är ett pressmeddelande från yttrandefrihetsfientliga kadrer i Kinas kommunistparti.
För det andra finns inga bevis för att en rättegång överhuvudtaget har hållits mot Gui Minhai. I en rättegång mot en utländsk medborgare brukar den drabbades hemland (läs Sverige) informeras eller ha en representant i rättegångssalen. När till exempel två kanadensiska medborgare åtalades ifjol informerades Kanadas ambassad i Peking.
Sist men inte minst, hur skulle en man som varken tillåts träffa sin familj eller representanter för den svenska diplomatkåren i Kina ”tillhandahålla information till utlandet”?
Alla som har ett sunt förnuft vet att Gui Minhai inte är en spion. Han är frihetsberövad bara för att han använt sig av sin yttrandefrihet. Gui Minhai är inte ensam om att vara yttrandefrihetsfånge i Kina, som nu har världsrekord i antalet fängslade journalister.
När jag skriver dessa rader sitter 102 journalister i fängelser runt om i Kina bara för att de har ägnat sig åt journalistik. Kina innehar plats 174 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Det är ofattbart. Det som sårar mig är att EU till exempel fördömer Kinas kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna, men fortsätter lik förbannat att underteckna investeringsavtal med makthavarna i Kina. Många i västvärlden är naiva i synen på Kina. Ökad handel med Kina kommer leda till ökad press- och yttrandefrihet och andra förbättringar för grundläggande mänskliga rättigheter, resonerar makthavare i Paris, London och Berlin. Det stämmer inte.
Näringslivet har också ett ansvar för det fria ordet, för yttrandefrihetsfångar som Gui Minhai och Dawit Isaak. ”Volvo, ut och kräv att Kina släpper göteborgaren Gui Minhai!” Det sa tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta i ett samtal med mig och Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman nyligen på Bokmässan i Göteborg.
Jag håller med Helena Giertta. Näringslivet i Sverige, inte bara i Göteborg, måste också utöva påtryckningar mot Kinas makthavare för att påskynda göteborgaren Gui Minhais frihet.
