”Sverige hemsöks av demoner”
Krönika Ibland kryper våldet nära. På vägen min dotter brukade gå till pianolektion höggs en man till döds av barnsoldater höga på Tramadol. Han hade vittnat i en mordutredning.
På fotbollsplanen där hon spelar match söker kriminella tonåringar kontakt med yngre kids. Men hon blir inte rädd, och inte jag heller fast jag borde. Däremot chockad – och nyfiken. Det finns en okänd värld tätt intill min, en jag anar konturerna av, men inte begriper.
Boken Tills alla dör av Diamant Salihu gav en unik, ny inblick. Den berättar om gängkriget i Norrort, men också om social misär. Om ensamstående somaliska mammor med tio barn i en tvåa. Men en sak bommar boken: man kommer inte nära, personerna blir inte individer av kött och blod, med fantasi och humor. Tre år senare är gängvåld tema för en hel genre böcker som Klanerna, Mordet på Ribersborg, Var är papporna, Svensk gangsterrap och Den sista sommaren: när gängen mördade barn. Böcker som tillsammans ger en bred bild av varför det blivit så här. Ändå är det svårt att känslomässigt förstå barnsoldaterna, som flinar i rätten när de döms för fruktansvärda dåd. Vad är det här för människor?
Sverige hemsöks av demoner i tonårskroppar, kan man tro, med låg impulskontroll och hög våldsbenägenhet. Smala svarta killar med muslimsk bakgrund som står längst ner i hierarkin, till och med lägre än ensamkommande afghaner. Så är det. Sverige vill inte ha dem. Men socialarbetaren Nicolas Lunabba gav en av dem en chans. Inte en soldat, men en pojke i riskzonen – han gör vad ingen socialarbetare får, låter pojken flytta in till sig på heltid. Om detta berättar han i självbiografiska Blir du ledsen om jag dör? 14-årige Elijah är odräglig, småkriminell, en mobbare som ger sig på andra barn, men också ömsint och faktiskt rolig. Boken är skriven med radikal medkänsla och kylig skärskådande blick. Här skildras mekanismerna bakom våldet, inte teoretiskt, utan som levd erfarenhet, och man ser vidden av Sveriges svek. Så nära har ingen reportagebok kommit än. Och prosan är svindlande vacker.
När jag undervisar blivande journalister på JMK inskärper jag vikten av att våga berätta om det främmande, att närma sig och uppriktigt försöka förstå även de som, rätt eller orätt, demoniseras: MeToo-gubbar, krigsförbrytare och rasister. Ett lysande exempel finns i Åsne Seierstads Afghanerna, där hon kryper under skinnet på en taliban, så man känner hans sorg och glädje – hans okända värld. Här finns nyckeln till varför Väst förlorade tjugo års krig mot en trashanksgerilla. Vi begrep aldrig vilka vi krigade mot.
En annan samtida demon är den ryska soldaten. Det ryska propagandanarrativet är ointressant, det är bara att logga in på X så översköljs man, men när läste man en skildring av kriget från marknivå utifrån ryska soldaters perspektiv?
