Sveriges kommunikatörer borde göra en insats för demokratin
Varannan offentliganställd i Västerbotten vet inte vad meddelarfrihet är. Det visar en undersökning som Ipsos gjort på uppdrag av fyra lokala medier i regionen som granskat tystnadskulturen som breder ut sig.
Siffran, 48 procent, är både förvånande och allvarlig, särskilt då det mycket väl kan vara så att det ser ut på liknande sätt i andra delar av landet.
Värst är kunskapen bland de som är anställda i den kommunala och regionala sektorn. Det innebär att det runtom i Sverige kan sitta hundratusentals offentliganställda med uppgifter om missförhållanden som de inte känner till att de får lämna till en journalist.
Det behöver kanske inte förklaras för publiken som just den här texten riktar sig till, men meddelarfriheten är en avgörande säkerhetsventil i vår demokrati för att mota maktmissbruk, korruption och slöseri i grind.
Nyligen arrangerades en stor internationell konferens i Hamburg för undersökande journalister. Bland amerikaner, kineser och egyptier var det lätt att känna sig glad över vår viktiga meddelarfrihet i Sverige. Men även i närområdet finns oroväckande tecken, som i Holland där en skärpt offentlighetslagstiftning just nu förbereds. Och i Sverige har både GDPR och flera lagförändringar de senaste åren försämrat insynen i det offentliga och gjort den trögare.
Det är just när lagstiftarna och myndigheter försämrar insyn och lägger locket på som meddelarfriheten är som viktigast. Då duger det inte att hälften av de anställda inte känner till meddelarfriheten.
Och det duger inte att bara 12 procent av de som svarade på enkäten i Västerbotten fått utbildning av sin arbetsgivare.
Varje kommun som på allvar anser att granskande journalistik är viktig för demokratin måste agera för att förändra situationen. Om sjuksköterskan, ekonomen och polismannen känner till sina rättigheter när samtalet kommer från en reporter så kommer det att vara en vinst för båda. För den anställde blir det en trygghet. För journalisten blir det en tidsbesparing i att inte behöva förklara för varannan potentiell källa vad efterforskningsförbud och repressalieförbud innebär. Tidsbesparingen är viktig för journalisterna blir allt färre, och har ofta allt mindre tid.
En yrkesgrupp som går i motsatt riktning är kommunikatörerna.
De blir allt fler runtom i landet, inte minst för att myndigheter vill bli bättre på att få ut sina budskap i olika kanaler. Det arbetet kan såklart vara viktigt, precis som den interna kommunikationen – som kommunikatörerna inte sällan själva lyfter fram som en viktig arbetsuppgift. Men att underlätta för granskande journalister att avslöja allvarliga fel och brister är ett lika viktigt uppdrag.
Här borde kommunikationsdirektörer runtom i landet se en möjlighet till att göra en insats.
Det är dags att höja kunskaperna om meddelarfriheten i våra myndigheter.
Uppmana anställda att kontakta journalister om de upptäcker brister som chefen inte agerar på.
Gör en utbildningssatsning så att alla anställda, gamla som nya, vet om att journalister inte får röja en anonym källa.
Det skulle vara en god insats för demokratin.
