SVT tar OS-guld i flest män i studion
Detta OS måste också vinna guld i hur många män man kan samla i en TV-studio: Peter Jihde med Anrell, Olsson, Majlard, Esk i panelen och en galenskapare som grädde på moset – en enkönad sportstudio.
Det är ändå något speciellt med sportjournalistik. I dessa olympiska dagar fullkomligt överöses vi med mustiga uttryck, kalenderbiteri, floskler och konstiga liknelser. Ibland är det kul, ibland bara oförståeligt.
Eftersom frågan: ”Hur känns det?” har fått så mycket skit har det nu uppfunnits en ny fråga: ”Hur många gånger har ni fått svara på hur det känns i dag?” Det är en fråga som får oss TV-tittare att liksom känna hur stort det första svenska vinterguldet på 4 370 dagar är. Eller inte.
Värst är sportjournalistiken när vi som kollar ska hjälpas på traven med att riktigt suga på ögonblicket. Vi ska fås att känna… så där djupt som en brunn. Som när de fyra guldmedaljörerna i sprint anlände till TV-studion. ”Titta och njut”. Lång pinsam tystnad, vinnarna flackar osäkert med blicken. Man njuter inte. Man blir skitnervös.
bryt
Det är märkligt hur sportjournalisterna missförstått idén om känslosamhet. De verkar tro att överdriven känslosamhet från reportrarnas sida ska kanalisera publikens känslor. Jag vet inte hur det är för er men för mig funkar det tvärtom. Jag vill ha fakta, bra kring- och bakgrundsberättelser och genomtänkta intervjuer om sport. Då kan jag faktiskt bli rätt exalterad. Men när känslorna trummas in genom att reportrarna skriker och känner och bara använder överord – då händer det liksom inte. Då tittar man förundrat på reportrarna – i stället för på dem som deltar.
Inte heller verkar känslorna funka så fint på intervjuobjekten. Guldmedaljörerna överfalls med så mycket känslosamhet att de sitter tyst och vrider på sig.
bryt
Detta OS måste också vinna guld i hur många män man kan samla i en TV-studio: Peter Jihde med Anrell, Olsson, Majlard, Esk i panelen och en galenskapare som grädde på moset – en enkönad sportstudio.
Det är möjligt att det inte anses finnas speciellt många kvinnliga sportreportrar på TV eller i detta land över huvud taget. Men flera av de unga männen med frisyrerna har växt till sig under åren för att landa som krönikörer och ledare av studiosamtalen – var är de unga tjejerna som tränas för att ta över efter den här generationen? Eller har SVTs jämställdhetssatsning gått vidare till någon annan avdelning det här året?
I stället är det de kvinnliga idrottarna som räddar OS-rapporteringen från att bli en enkönad historia. Det måste helt enkelt vara så att idrottssverige kommit bra mycket längre än svenska medier. Något som också avspeglar sig i hur kvinnliga idrottare bemöts. Se bara hur Lina Andersson och Anna Dahlberg fick komma in i studion och svara på vad de åt till frukost och lite annat smått och puttrigt som tydligen anstår kvinnliga OS-vinnare.
bryt
Dagen därpå listar Dagens Nyheters manlige krönikör ”dagens jämställdhetskatastrof” och det är… konståkningens paråkning. ”En stor stark man och en liten kvinna med späd kropp och vädjande ögon”??? Gode min tid.
Att tillskriva kvinnor karaktärsdrag på grund av deras storlek är knappast unikt, men att helt frånta de tävlande tusentals timmar av stenhård träning och en sport dess värde med kroppsstorlek som utgångspunkt är ändå ett nytt grepp. Den som är intresserad av Dagens jämställdhetskatastrof borde snarare studera könsfördelningen i mediernas OS-trupper och deras tilltal.
