Sydsvenskan nedmonterad om tio år

Vi understryker gärna att den digitala intäkten kan vara större än den från pappret – vilket givetvis handlar minst lika mycket om krympande pappersintäkter som om ökande digitala. Exempel från Aftonbladet.

Vi gör ett nummer av att prenumeranterna står för en rekordstor del av finansieringen – men talar tyst om att det mest av allt beror på en katastrofal utveckling för annonsförsäljningen, både i volym och pris. Exempel från Dagens Nyheter.

Vi understryker gärna att de stora tidningarna når fler läsare än någonsin – men skyndar förbi det faktum att vi på varje digital läsare bara tjänar någon procent av vad vi brukade tjäna på pappersläsaren. Exempel från hela medievärlden.

Så vilket är vårt worst case? För enkelhetens skull kan vi diskutera den värsta möjliga utvecklingen för min egen tidning.

Bonnierkoncernens läge är milt uttryckt lite skrynkligt. Efter ett tveksamt TV-kanalsförvärv och ett dyrt köp av ett amerikanskt tidskriftskonglomerat sitter Bonniers på ett hiskeligt skuldberg, en belåning som lär ligga på någonstans runt åtta miljarder spänn. Vad måste då göras? Ja, det är ganska enkelt. Eftersom ingen i vår bransch, ingen i hela världen, vet så vidare mycket om hur man ökar intäkterna på ett betydande vis, så är kostnadskontroll och syndikering den absolut enda möjliga vägen framåt.

Om tio år utkommer Sydsvenskan på papper en gång i veckan. Den har absolut högst femtio anställda journalister, en tredjedel av dagens kader. Dessa femtio bevakar enbart Malmö, Lund och Köpenhamn. Utrikesjournalistik och feature kommer från DN. Biltesterna från Teknikens värld. Nationell sport från Expressen, recept från Allt om mat och så webb-TV från TV4. (Allt detta förutsatt att de här titlarna fortfarande finns som självständiga enheter – det är kanske mer logiskt att de produceras av en enorm centraldesk. Jag har själv föreslagit exakt det i olika sammanhang, som en desperat åtgärd då inte heller jag ser några realistiskt starka intäktsmodeller vid horisonten.)

Vidare: De sista femtio journalisterna på Sydsvenskan är givetvis inte längre anställda på Sydsvenska Dagbladets AB. De är alla överflyttade till personalförsörjningsbolaget Kompetens i Skåne. De har fått lönesänkningar som gör att nivåerna bättre motsvarar den sanslösa överetableringen av kompetenta journalister. De flesta är redaktörer och redigerare med webbinriktning. Texterna skrivs huvudsakligen av frilansar, som agerar på en bisarrt konkurrensutsatt marknad och jobbar för ersättningar som kräver att de har sin huvudsakliga försörjning från något helt annat. Samma sak gäller för de fåtaliga fotografer som fortfarande tillåts göra sitt jobb, i konkurrens med genrebilder med creative commons-licens och mobilknäppta olycksbilder från läsekretsen.

En sak är att det blir bistra tider för oss som ännu inte har hunnit gå i pension, och för de stackare som inte har begripit att en journalistutbildning i dag ser ut att bli lika yrkesmässigt värdefull som ett examensbevis från vinylpressarskolan i Långtbortistan. Det är betydligt värre att på djupet reflektera över vad detta kommer att betyda för samhället.

Vad betyder då det? Att jag tänker sluta den här texten med några medieöverskattande bombasmer? Nej, jag är inte Mats Svegfors än, även om jag jobbar på det – jag vill i stället säga detta: man kan inte ha en demokrati om medborgarna inte vet vad som pågår där makten finns.

Om du, som enskild redaktionell medarbetare, inte redan lägger en försvarlig del av din tankekraft på detta så är det dags att sätta i gång. Vi måste lösa detta. Vi har inget alternativ.
                                                                              ANDREAS EKSTRÖM

P.S. Tidningen ETC har förresten gjort mig uppmärksam på att Stampens ägare, alltså familjen Hjörne, beviljade sig själva 48 miljoner kronor i aktieutdelning senast – samtidigt som anställda i koncernen förlorar sina jobb. Ska man inte få tjäna pengar som me­dieägare då? Jodå, jag har inget emot kapitalism. Det är svineri jag inte gillar.