Synliggör det osynliga
Det är något djupt provocerande med kvinnor i medier. Om de dessutom har en annan etnisk bakgrund eller tillhör en minoritet är provokationen än mer provocerande.
Häromdagen träffade jag författaren och journalisten Per Wirtén. Han har i många år skrivit om integration, segregation och rasism. Efter en incident där en Sverigedemokrat portades på krogen gick han ut stenhårt och hyllade krogen för sitt civilkurage. ”Inte ens då fick jag hatbrev”, beklagar sig Per Wirtén. ”Jag kan skriva vad jag vill bara för att jag är en vit, svensk man”, konstaterar han.
Per Wirtén och många andra vita, svenska, manliga kollegor slipper inte bara hot om våldtäkter, övergrepp och förestående mord utan även det metodiska, målmedvetna, malande hatet som förgiftar sinnet och tär på den journalistiska självkänslan. Flera kollegor, främst kvinnor och utlandsfödda, berättar att vartenda jobb föregås av en avvägning. Frågan som inställer sig är: hur mycket skit orkar jag ta? Är jag rustad för attackerna som kommer som ett brev på posten? Står jag stadigt inför det efterföljande eländet?
Man tänker efter före så till den grad att det fria ordet filas ner för att passa florerande fördomar och föreställningar. Så hamnar plötsligt det fria ordet i ett fängelse utan takhöjd eller tankerymd. Den berömda och ack så trånga åsiktskorridoren visade sig i själva verket vara en klaustrofobisk åsiktskloak. Hamnar man där är det svårt att ta sig ur.
Nyligen deltog jag i en konferens i San Fransisco för psykologer som arbetar utifrån en feministisk och mångkulturell kontext. Där talade Lauren Nile som bland annat mångfaldstränade Vita Huset under Clinton-administrationen, om mikroagressioner. Begreppet myntades redan 1970, långt innan trolltygen i internetdjungeln, av Harvardprofessorn Chester M Pierce. Mikroaggressioner är en form av frekventa förolämpningar och oavsiktlig diskriminering som professorn bevittnade att afroamerikaner utsattes för.
Ekonomen Mary Rowe vidgade begreppet till att även inkludera kvinnor. I dag ryms även andra marginaliserade och socialt utsatta grupper, sexuella minoriteter och andra som avviker från normen.
Mikroaggressioner är rasismens och sexismens nya ansikte. Det är subtila och sofistikerade verbala giftpilar, ofta oavsiktliga, som repeterar och affirmerar stereotyper, misstänkliggör och nervärderar sina måltavlor.
Gärningsmännen eller avsändarna är ofta omedvetna och kan till och med vara välmenande. Skulle de konfronteras försvarar de sig med att anklaga sina måltavlor för överkänslighet eller offermentalitet.
Jag ska inte trötta ut er med de mikroaggressioner jag marineras i. De finns där ute på nätet fullt synliga för alla. Men jag har i alla fall privilegiet att jag kan få formulera och förmedla min frustration.
I veckan åkte jag med en turk-svensk taxiförare som bott i Stockholm de senaste 34 åren. Han bad mig spela in honom på min mobil och berättade om sina två döttrar som är lärare och inte ens tagit studielån för att inte ligga sitt födelseland till last. Ändå envisas hans grannar i villaidyllen var och varannan dag med att fråga familjen när de ska flytta hem. Till Turkiet. Det är ju inte direkt något man polisanmäler. När föraren fick nog och undrade varför de tjatade om samma sak i flera års tid fick han till svar: ”Vi tänkte att ni kanske vantrivs med vädret. Att det inte passar era gener.”
Mikroagressioner må vara välmenande, banala och triviala men de har ändå långtgående effekter på måltavlorna som börjar tvivlar på sig själva, sina förmågor, sitt existensberättigande. På konferensen berättade psykologerna om en massa psykosomatiska symptom som till följd av mikroagressionerna.
Det behövs inte mycket för att man ska retirera och kapitulera. För stora, starka SVT räckte ynkliga 35 tweets för att de skulle fimpa hela granskningen om mångfaldsbristen i svenska bolagsstyrelser som lanserades med hashtaggen #Vitabolag. ”Kritikstorm på sociala medier” kallades det mikroskopiska motståndet. Tänk er då alla ensamma, otrygga, sårbara frilansjournalister som stormas av välorkestrerade hatkampanjer.
Det är dags att synliggöra det osynliga. Lyft locket. Blotta och berätta. Ställ upp för Sajtkoll och andra kollegor som tvingats ge upp. Det är dags för oss alla att snickra ihop en verktygslåda för journalister som värnar det fria ordet, en överlevnadsmanual för alla oss som kämpar emot rasism, sexism, homofobi och alla andra typer av våld och aggressioner som sätter krokben för vårt arbete.
