Ta ansvar för att synliggöra alla

Hon kommenterar glatt överraskat att jag är på plats.

Ja, alltså, det tar typ fyra timmar med tåget, och jag har årskort, förklarar jag. Om man har mer bråttom går det att flyga på två och en halv timme inklusive transfer. Men visst, man ser inte jättemånga personer här som inte har basen i Stockholm, de har kanske inte bjudit in så många utanför tullarna, säger jag också.

Då kommer ett skämt.

Annons

Det är glatt och roligt och till noll procent illa ment:

”Du kan inte spela det kortet fler gånger nu, Andreas, det där har vi hört!”.

Jag tittar tillbaka på henne och säger med visst krisp i min röst:

”Ja, och du älskar säkert att höra det motargumentet varje gång du har påpekat att det saknas kvinnor.”

Det är märkligt så blinda svenska redaktörer är för denna aspekt av representativiteten. Vi ligger oändligt mycket längre fram i diskussion, medvetenhet och metoder när det gäller att bereda plats för människor som inte är vita och människor som inte är män – när det handlar om geografisk tillhörighet avfärdas argumenten med samma dryga ointelligenta brist på engagemang som feminismen har mött i decennier. (Ni har hört det, ni vet hur det låter: Vi hann inte. Vi kom inte på någon lämplig. De objektivt sett duktigaste och mest sakkunniga råkar helt enkelt vara huvudstadsbor.)

En av mina kolleger gjorde snabbt en karta när det blev känt vilka personer som skulle leda ”Sommar” i P1 i år.

Det visade sig – detta är alltså inget skämt – att fler av värdarna var bosatta på stadsdelen Södermalm i Stockholm än i hela landet söderut räknat från Södertälje.

Det finns fler komiska exempel, som när två chefredaktörer för Stockholmstidningar kallades in till ”Agenda” i Sveriges Television för att diskutera ett politiskt händelseförlopp i Malmö. Eller det som väckte så mycket uppmärksamhet bara häromdagen, när samma ”Agenda” diskuterade lokaljournalistik med i och för sig sakkunniga analytiker, men som har det gemensamt att de inte arbetar med lokaljournalistik.

Av ekonomiska skäl kan vi anta att Stockholmscentreringen i medierna kommer att bli värre än vad den redan är. Det finns färre lokalredaktioner, och det finns mindre pengar att resa för. Det gör diskussionen extremt viktig.

Låt mig inskärpa att det här inte är något slags trött regionalt gnäll. Det här är på riktigt. Det här är ett fenomen som alla måste se upp med. Om vi osynliggör stora grupper – kvinnor, män, första generationens svenskar, vilka ni vill – minskar genast känslan av att vi lever i det här samhället tillsammans. Vår villighet att delta i samhällsbygget riskerar att minska.

Journalistiken har ett ansvar för att motverka exakt det.

Som en första början har vi på min tidning sammanställt en expertlista. På den finns landets kanske mest sakkunniga skolreporter Emma Leijnse, Rysslandskännaren Kalle Kniivilä, vår erfarna språkexpert Ingrid H Fredriksson och många fler. Varje planeringsredaktör för Stockholmsbaserade och rikstäckande medier är välkommen att höra av sig till mig för ett uppdaterat och överskådligt exemplar. Listan är sorterad på två sätt: efter personnamn och efter ämnesområde.

Inom kort avser vi att utöka listan till en sorts regional wiki, där experter från olika delar av samhället kan läggas till. Så tar vi ansvar för södra Sveriges representation i riksmedierna, och uppmaningen till kolleger i hela landet är enkel och självklar:

Gör samma sak. Vi har ett problem här. Det borde inte vara så väldigt svårt att lösa.

                                                                          ANDREAS EKSTRÖM

P.S. En sak till bara innan vi slutar för i dag: Den där klockrena comebackrepliken på mingelpartyt, visst var den fantastisk?
Tyvärr yttrade jag den inte, enär jag inte är snabbtänkt nog. Jag skrattade bara lite lamt.