Ta chansen i soffan

Politiker väljer bort pålästa politiska journalister till förmån för programledare som inte ställer svåra frågor eftersom det skulle störa programformatets mys- och gullambitioner. Det är inget nytt fenomen, under 80-talet myntades begreppet infotainment och den saxofonspelande Bill Clintons medverkan hos Arsenio Hall är ett exempel på detta som ofta används i journalistikutbildningar. 

Under förra mandatperioden var utrikesminister Carl Bildt med flera gånger i den norsk-svenska pratshowen Skavlan. Det var i det programmet han kategoriskt förnekade att Lundin petroleum fanns i Etiopien, vilket var en uppenbar lögn. 

I förra veckan fick vi veta att Jimmie Åkesson hade valt just Skavlans program för att berätta att han kommer tillbaka som partiledare för Sverigedemokraterna, efter en längre sjukskrivning då det spekulerats i om han någonsin skulle komma tillbaka.

Annons

Fredrik Skavlan är alltid mycket pedagogisk. Ibland låter han som ett CSI-avsnitt där skådespelarna mansplainar allt för varandra så att tittarna ska kunna hänga med. Tvånationsupplägget gör att det aldrig är möjligt att komma på djupet i någon fråga eftersom man då riskerar halva tittarskaran.

Veckans Skavlan börjar lika mysigt som vanligt. Vi får träffa läkaren och miljöaktivisten Gunhild Stordalen som är gift med en hotellmagnat och som har drabbats av en svår sjukdom. Vi får träffa två skådisar från Downton Abbey, en matforskare, samt musikern Mark Knopfler. Skavlan imponerar inte, det är ett enda lallande, lite sorgligt och lite allvar men mest är det mysigt. Skavlan ställer egentligen inga frågor.

I vanliga fall brukar den inbjudne politikern sitta där som en del av kändisuppställningen och le med en internationell kändis och någon från det andra landet som vi inte vet vem det är.

Men den här gången blir det inte som Sverigedemokraterna hade trott och räknat med. Skavlan bryter av, säger att nu ska vi byta språk, i stället för att låta Åkesson sitta kvar och småprata på engelska får de andra gå sin väg. Åkesson blir i stället satt i en position som mer påminner om ett program där politiker ställs till svars. Stämningen bryts, myset försvinner. Åkesson flyttas från soffan till heta stolen.

För Fredrik Skavlan var detta en nödvändighet.  Under veckan hade Sverigedemokraternas förmenta makt över medierna diskuterats, de hade utnämnts till PR-kungar för valet av Skavlan som megafon. Ingen förväntade sig något annat än att Fredrik Skavlan och Jimmie Åkesson skulle sitta och prata om stress i livet, om hatet som riktas mot SD, om pappalivet och offentligheten. Ingen trodde att Skavlan skulle ställa några journalistiskt motiverade frågor.

Så blev det inte. Fredrik Skavlan gjorde en klockren intervju. Först fick Jimmie Åkesson prata om sin sjukdom. Fredrik Skavlan visade honom all den respekt som förväntas av en journalist gentemot en partiledare som drabbats av utmattningssyndrom. Men sedan ställde han även de frågor som en partiledare som kommer tillbaka måste klara av att ta. Frågorna om hur många rasistiska uttalanden som partiet klarar av, hur många gånger det går att säga att det var ett snedsteg.

Jimmie Åkesson menade att problemet är att journalisterna ställer dessa frågor, något som självklart inte imponerar på någon som tror på en fri press. Tvärtom visade Skavlan att det faktiskt inte finns en gräns för hur många gånger relevanta frågor ska ställas till politiker. Om Jimmie Åkesson ska komma tillbaka till politiken måste han klara att ta dessa frågor. Annars får någon annan ta över ledarskapet.

Fredrik Skavlan visade att svenska politiker inte kan känna sig säkra, det går inte att komma undan svåra frågor genom att gå till ”snälla” reportrar. Förhoppningsvis kan detta stärka även andra journalister/programledare som märker att det är lätt för dem att få igenom förfrågningar om att få intervjua politiker. Kanske det beror på att man uppfattas som oförarglig? Ta chansen i soffan, gör som Skavlan och ställ politikern mot väggen.

Annika Hamrud är frilansjournalist