Tänk om Rosling faktiskt hade fel?

Att läsa Factfulness är som att höra Roslings energiska röst. Här finns den svidande vidräkningen med ekonomerna som hade fler felsvar än schimpanserna och många skopor ovett över oss journalister som ständigt fokuserar på skillnader och konflikter (”Rädslor som en gång höll våra förfäder vid liv håller i dag journalister anställda”).

Det är förstås välskrivet och underhållande – så som en föreläsning med Rosling ska vara. Ändå kommer det efter ett tag en smygande känsla över mig, en känsla av att Rosling i stor utsträckning missförstått världen och det mänskliga beteendets outgrundlighet.

Under mer än trettio års rapporterande från olika delar av världen har jag försökt följa Hans Roslings uppmaning: lyfta fram att världen faktiskt blir bättre, att människor trots allt är mer lika än olika var man än hamnar. Och lika mycket som jag önskar att dessa budskap gått fram kan jag konstatera att världen i dag är mer svårförståelig än på mycket länge: sällan har gapet mellan den faktabaserade verkligheten och den upplevda verkligheten varit större än nu.

Annons

Hans Rosling kom in allas vår värld med hoppande statistikbollar, pedagogiska figurer, tvättmaskiner och roulettespel – allt för att mäta, visualisera och samtidigt utmana vår bild av världen. Fakta skulle hjälpa världen att förstå. Och Rosling var framgångsrik. Politiker lyssnade, företagare lyssnade, till och med journalisterna lyssnade.

Eller gjorde vi verkligen det?

Hur mycket minns du av alla de statistikuppgifter Rosling ”plågat” oss med genom åren? Skulle du bräcka schimpanserna i dag? Däremot minns du säkert mormors tvättmaskin, den afrikanska kvinnans skottkärra och – så klart – den svärdsslukande statistikjonglören själv!

I Oksanens värld, full av skarpa skärvor där postmodernismen gått över i ett postsanningsparadigm, är berättelserna desto fler. Patrik Oksanen skriver: ”frihetens fiender försöker inte längre förtrycka det fria ordet, utan de utnyttjar vår frihet och överöser oss med ord och bilder för att skapa en deformerad verklighet”.

Det är volymen som fäller avgörandet: mängden berättelser, bilder filmklipp, Memes är det viktiga, inte deras eventuella sanningshalt. Trots detta envisas vi med att fokusera på fakta – fakta som inte finns! Och medan vi står där med allt fler Rosling-liknande bollar av icke-fakta i famnen, inlurade i den omvända bevisbördans fälla, har manipulatörerna och desinformatörerna sedan länge hunnit vidare till nästa berättelse – och nästa.

För så här är det: enbart fakta hjälper oss inte att förstå. Fakta kräver bra berättelser. Om inte blir de bara hårdsmälta bitar på en alltför hälsoriktig lunchtallrik som vi ratar till förmån för Delicatobollarna.

Krigets första offer är sanningen var titeln på Philip Knightlys klassiska bok om kriget, medierna progandan som första gången kom ut 1975. Knightly dog 2016 och på ålderns höst gick han själv duktigt vilse i sin egen labyrint av post-sanningar, bland annat genom att ställa upp med borgen för Julian Assange. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad Knightley skulle ha skrivit om den tid vi lever i nu. Vilka spår skulle han ha hittat mellan Djingis Khan och Steve Bannon? Hur skulle han ha beskrivit Brexit-kampanjen?

”Om du blandar hundpiss med vatten så vill du fortfarande inte dricka det”, skriver Oksanen. Och det har han förstås rätt i, åtminstone så länge du har smak- och luktsinnet i behåll. Men om man som den lokale SD-politikern väljer att inte tro på kriget i Syrien går det utmärkt att dricka den av Oksanen tillredda drycken utan tillstymmelse till illamående. 

”Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel”, sa Hans Rosling till den danske programledaren Adam Holm. Men frågan är om det ändå inte var Rosling som hade fel. För utan bra berättelser faller korrekta fakta till marken som torra löv.

Och då hjälper inte ens de bästa svärdslukarkonsterna i världen för att övertyga en SD-politiker från Valdemarsvik.