Taxiförarens hyllningsord till Mattsson
Du kanske blir lite generad, Thomas, men historien är för bra för att inte berättas. Men innan jag ägnar mig åt Expressens förre chefredaktör måste jag reflektera lite över det där med MO. Att det nyligen blev klart att Mediernas Etiska Förvaltningsorgan har utsett mig till den förste Medieombudsmannen.
Det kom kanske inte som en blixt från klar himmel – jag har ju varit PO i nästan nio år – men jag blev både glad och stolt över förtroendet. Och lite nervös. Det är mycket som ska lösas de få veckor vi har kvar fram till årsskiftet. Allt från kontakterna med de programbolag vi ska granska till tekniken. Allt kommer inte vara på plats den 1 januari, men om allt ska vara löst innan man sätter igång kommer man aldrig till skott.
Tillbaka till Thomas.
För en tid sedan ringde han och bad mig komma till DN-huset för att hålla en föreläsning om pressetik för Mittmedias nya chefredaktörer. Han höll i en introduktionskurs för dem.
Den morgonen ösregnade det och jag tog en taxi till DN-huset. Bilen kördes av en man som berättade att han kommit hit från Eritrea för 30 år sedan och kört taxi sedan dess. Han talade i det närmaste perfekt svenska, men sa att han aldrig gått någon kurs i svenska för invandrare. Han hade lärt sig språket i taxin.
Han frågade mig vad jag jobbar med. Jag svarade att jag är journalist. Det kändes enklare än att förklara vad PO är för något. Han svarade:
”Det är det finaste jobb man kan ha. Fri journalistik är demokratins grund.”
Lite överraskad över hans allvarliga ton förde jag in samtalet på Dawit Isaak och vad som hänt honom i chaufförens gamla hemland. Han var väl uppdaterad på fallet, skakade bekymrat på huvudet och sa att Dawits öde illustrerade journalistikens vikt.
Jag nämnde då att jag var på väg till ett möte där jag skulle träffa en av dem som varit mycket engagerade i att få honom fri, Thomas Mattsson.
Då släppte chauffören ratten och sträckte upp händerna i luften och ropade högt:
”Thomas Mattsson! Vilken man! Vilken resning!! Vilka insatser han gjort!”
För ett ögonblick var jag orolig, men han besinnade sig och grep ratten igen. Under resten av vägen fortsatte vi att prata om Dawit. Om han lever (det trodde chauffören) och om tyst diplomati är rätt väg att gå för Sverige (det trodde han inte).
Själv hade jag en bra historia att börja min föreläsning med några minuter senare.
