Tidningarnas nya höstkläder

Hösten brukar vara en tid för nytänkande och i måndags utlovade min morgontidning Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson på en helsida en spännande höst. Det ska bli premiär för ny tidningsform den 28 augusti.

Men aviseringen av nya tidningsdesigner  – vilka alltid presenteras som djärva framtidssatsningar – ger mig numera mest misstanken av att det handlar om att drapera plågsamma nedskärningar i nya, eleganta dräkt.  En tidning som redan i måndags presenterade ny form var svenska Metro. Spanjoren Al Triviño, som står bakom den redesign som successivt ska rullas ut på editionerna världen över, beskrev den som ett försök att "återskapa den ursprungliga Metro" i föryngrat skick.

Beskrivningen är förmodligen så långt från verkligheten jag hört från någon formgivare någonsin. För 90-talets Metro var en textdominerad produkt, en rak och kärv nyhetssammanfattning som skydde stora bilder och glassigt featurematerial. För att ingå i den kommersiellt drivna Stenbeckskoncernen var den förbluffande asketisk. Det är inte förvånande att dagens Metro, efter kampen med City och de ekonomiska problemen för flera internationella utgåvor strävat efter att bli långt mer färgrik och publikfriande.

Annons

Och nya Metro är tilltalande. Om man bortser från att ett överdrivet bruk av grön färg i allt från rubriker till vinjetter och sidhuvud  (jo vi fattar att vi fortfarande läser Metro även efter att ha vänt sidan, men tack för påminnelsen), känns tidningen slående helgjuten redan första dagen. Väldisponerad, professionellt stilsäker, folklig på ett IKEA-klatschigt sätt, lätt att navigera i och omöjlig att förvirras av. Men svår att älska. Innehållet är för utslätat, opersonligt, allmänt och utbytbart. Vilket för övrigt kanske är en farlig inriktning i nyhetsöverflödets 2000-tal.

Men som samtida medieprodukt, ett 28-sidigt nyhets- och livsstilspotpurri med avsikt att attrahera så många resläsare som möjligt, övertygar redesignen. Att tidningens form och prioriteringar är ljusår från Metros första decennium beklagar jag inte. Huvudproblemet med Metro var även då att den var så opersonlig och utbytbar. Den kärva annonskonjunktur pressen nu tvingas anpassa sig till blir nog mer uthärdlig om de krympande tidningarna får anta höstlövens färger – måhända långsamt vissnande, men i oemotståndlig, livsbejakande färgprakt.

Paul F.

PS1: Till min sommars mest uppfriskande mediehändelse räknar jag regissören Quentin Tarantinos reaktion under SVTs intervju under sitt Sverigebesök. Kameran (eller kameramannen) fungerade inte under frågorna och reportern bad då Tarantino om att få "göra om intervjun". Tarantino surnade till, vägrade först, men gav sen med sig och sade stingsligt att hans svar i så fall bli andra. Hans reaktion – som SVT presenterade som en lite kuriös tjurighet – var sund. Tarantino insisterade ju helt enkelt på att TV-intervjuer ska vara riktig journalistik – ett äkta, avfilmat möte mellan reporter och ett spontant svarande intervjuoffer. Samtal på riktigt. Inte inövade repliker. Inte fiktion.

PS2: I pressens nya kamp för att upplevas som viktiga i stället för att bara göra sig viktiga rekommenderar jag Dan Fromkins fempunktsplan för att återknyta till läsarnas verklighet, här. Speciellt tänkvärd är punkten om behovet av ifrågasättande journalistik i fler avdelningar än bara de stora kritiska samhällsreportagen. Efter hans ord slog det mig att det brukar finnas en grundläggande skillnad mellan blogginlägg och journalistik. Blogginlägg bygger oftast på värdet i den slagkraftigt formulerade åsikten, som sen understöds av fakta. I god journalistik är tvärtom sökandet och redovisandet av fakta utgångspunkten. En åsikt eller slutsats kan hängas på i efterhand. Ett nyfiket granskande, undersökande, klurande kynne borde få rinna in i fler mediers avdelningar. Då blir journalistiken mer värd, viktig och unik än i mediebranschens övriga flöde av lättsmälta aktualiteter.

PS3: Sydsvenskans Andreas Ekström intervjuade nye UR-chefen Erik Fichtelius i helgen. Fichtelius berättade bland annat hur han hans tro på konsekvensneutraliteten föddes efter att hans mors vänner klagat på hur mediernas granskningar av den politiska makten "skadade" och "förstörde". Fichtelius summerade: "För så ska vi ju inte alls tänka! Vi ska bara fråga två saker: Är det sant? Och är det viktigt? Vi ska inte diskutera vem som gynnas eller drabbas, och där har du det: jag får arbeta med en journalistik som är oberoende. Som bara har publikens intresse för ögonen."

Principen är lovvärd. Men underkastelse inför "publikens intresse" kan vara lika hämmande för en fri, oberoende journalistik som att huka och tiga inför makthavare.  En fri, oberoende journalistik måste bygga på att journalister själv vill berätta och avtäcka något som de själva är övertygade om är viktigt. Och tar sig friheten att göra det, även om det avviker från vad såväl makthavare som publikmätningar vill ska visas och sägas. Viktig journalistik har ett stråk av egensinne och trots.