Till alla högar jag lämnat
Jag har bytt jobb. Hur mycket jag än tänker att det ska bli annorlunda den här gången blir det precis som alla gånger förut. När jag lämnar redaktionen för sista gången ligger det kvar en liten hög. ”Malins, hämtas senare”.
Det har blivit några högar nu.
Allt är Winstons fel. I George Orwells 1984 rättar han i Sanningsministeriets tjänst artiklar i efterhand, för att få dem att stämma med hur historien beskrivs i dag.
Jag märker hur allt mer av mitt journalistiska värv handlar om att motverka just detta.
Att dokumentera nutiden för att spara den för framtiden. För att ingen ska kunna säga att ”så var det inte”. Och för att kunna utkräva ansvar för ingångna löften och avtal.
Därför gråter jag när länkar till vår historia raderas. När jag upptäcker att Sveriges Radio farit fram med städkvasten och avpublicerat hela Medieormen, som de själva kallade ”Sveriges Radios forum för diskussion om medieutveckling 2010-2017”.
Över ett halvt decennium av mediekritik, mitt i brytpunkten mellan traditionella och nya medier, bara utraderad.
På väg till skolan hamnar jag i en livlig diskussion med ett av mina barn, som också vill bli journalist. Vi diskuterar ett gräv-projekt och han frågar mig om en detalj.
”Ja, det vet jag”, svarar jag.
”Vad är det då?” Frågar han.
”Jag har det i min dator”, säger jag, med båda händerna på ratten.
”Men då vet du ju inte”, säger han.
”Jo”, svarar jag.
Vi håller på så ett tag.
Till slut formulerar han en fredsöverenskommelse: ”Kan vi enas om att du har informationen, men inte kan plocka fram den just nu?”
Precis så känns det när länkar dör. Eller, för den delen, när någon gör en artikel eller ett program baserat på tidigare granskningar utan att hänvisa till ursprunget.
Känslan av att jag har informationen. Men inte kan plocka fram den. Förgäves letar händerna över tangentbordet för att söka fram den bakgrund jag vet en gång funnits där, eller den självklara källhänvisning som saknas.
För jag tycker att läsaren har rätt att få hela bilden.
Inte någon efterhands-Winston-konstruktion.
Medieutgivarna ska dra i gång en reklamkampanj för att locka unga till journalistyrket. Där de positiva sidorna av yrket ska beskrivas.
Jag har egentligen bara ett krav gentemot mina kommande och tidigare arbetsgivare. Städa inte bort sånt ni faktiskt inte måste städa bort! För varje ord jag satt på pränt betydde någonting när jag skrev det. Och gör det fortfarande.
Det är därför jag lämnar en massa högar efter mig. Till viss del menar jag förstås allvar med ”hämtas senare”. Jag tror alltid att jag ska komma tillbaka snart igen. En del av mig lämnar aldrig en redaktion där jag jobbat. Men också för att säkra att andra någon gång i framtiden kan hitta informationen. När promemorian ”En skyldighet att beakta vissa samhällsintressen vid offentlig upphandling” städats bort ur rullorna en gång för alla av någon Winston på departementet.
Så. Till mina kollegor och chefer som tror att jag bara är en slarver som lämnar högar efter mig – förlåt! Nu vet ni i alla fall varför.
***
Malin Crona har tidigare skrivit om myndigheter som raderar länkar när deras sajter byggs om: Du skall inte dräpa länkar.