Till åtlöje i Twitterrymden
Med ett genuint intresse för de sociala medierna och den för en journalist mystiska och mytomspunna "allmänheten" har jag sällat mig till skaran journalister som startat ett twitterkonto. Tanken var god men resultatet, milt utryckt, inte det bästa.
Det är svårt att få ur sig något begåvat på 140 tecken. Det finns talanger som lyckas alldeles utmärkt med utmaningen men jag kan dessvärre inte inkluderas i det gänget. Till mitt försvar vill jag hävda att jag har glatt många followers med mina korrfel och framkallat många skratt genom att ha retweetat – "RT:at" – helt galet. Dessutom är jag nog den enda i hela Twitters historia som lyckats svara mig själv. Fråga mig inte hur det gick till. Kort och gott; jag är ett skämt på Twitter. Facebook passar en gammal tant som mig bättre.
Nu till analysen: Efter några månader i forumet har samma mönster som på Facebook blivit allt tydligare. Många PR-firmor och medieexperter har lyft fram USA som föregångsland och man har pekat på Obamas framgångsrika kampanj för att visa på de sociala mediernas kraft och roll. Det ligger naturligtvis i spindoktorernas intresse att finna nya kunskapsområden som de kan kapitalisera på och fakturera osäkra och tidspressade uppdragsgivare.
Sverige är fortfarande för litet för att jämföras med USA. Trots det verkade våra riksdagspartier närmast besatta av vad som hände där och mobiliserade sig på sociala medier inför valet. Visserligen är en stor del av den svenska befolkningen uppkopplad men vi har inte underlag för den intellektuella bredd och det djup som kan odlas i länder med stor befolkning och respekt för yttrandefrihet. Till skillnad från USA har vi också en mycket väl organiserad partipolitisk infrastruktur som bland annat genom folkbildningsbärande institutioner och organ plockar upp politiskt intresserade och aktiva krafter.
Partiverksamheterna i USA är på gräsrotsnivå löst sammankopplade och bygger övervägande på det individuella intresset och engagemanget, såväl i omfattning som i tid. Den svenska modellen för medlemskap och formaterade åtaganden är helt enkelt inte lika tydligt strukturerat i USA. De svenska partierna är mycket bättre på att knyta till sig up-and-coming politiska bloggare och socialmediepersonligheter som får genomslag i medierna medan de amerikanska föregångarna förstår värdet av att vara en oberoende politisk röst och kraft. Detta är naturligtvis ett kvitto på att våra partipoliska system är omfattande och välfungerande, men frågan är om inte våra förutsättningar är ett hinder för en skarp och engagerad politisk debatt i Sverige.
En annan reflektion är. Om man vill hårdra lite kan man elakt påpeka att den svenska medieeliten rör sig inom en radie på några kilometer på Södermalm i Stockholm och med allt vad det innebär. Detta vet vi sedan länge. Enskede har utmärkt sig som ett riktigt kulturgetto där kulturredaktörer och chefer kan vinka till varandra från verandorna.
Medan opersonliga debatt-, företags- och redaktionssidor gärna och okomplicerat följer allt och alla har många av mina kollegor en tendens att stanna kvar i ankdammen, även kallad Medie-sverige. Ryggdunkande har inga gränser på Twitter. Visst är det lätt att följa vänner men då det inte finns några begränsningar på nätet har man alla möjligheter att vidga sin referensram till att bli något mer än ett kollegialt fikarum.
Allmänheten är faktiskt väldigt intressant och många icke-journalister är både begåvade, roliga och initierade. Det går naturligtvis att tolka in en hel del i detta uppenbara ointresse inför att möta läsare. Många använder Facebook för att hålla kontakt med släkt och vänner medan Twitter är ett helt annat och mycket mer öppet forum. Man kan fråga sig vad denna ängslighet bland twittrande journalister beror på och vilka signaler det sänder till läsarna. Men det får bli underlag för en annan krönika.
