Till journalistikens försvar
Att läsa är socialt. Alldeles extra så om man är på landet och varvat ner. Vi kan bli sittande vid matbordet och gemensamt läsa en tidning. Någon läser tyst, kommenterar högt, suckar lite över världens konstigheter och skickar vidare.
Möjligen är det mer uppenbart att man gemensamt upplever TV. Vi samlas och tittar på Aktuellt, Mästarnas Mästare eller Game of Thrones. Vi förfäras, skrattar, rodnar och kommenterar. Tidningsläsande känns vid förstone mer ensamt.
Men oavsett hur vi läser, lyssnar och tittar kan vi inte låta bli att kommentera. Den senaste långhelgen på landet var inget undantag. I den lokala butiken hade vi handlat mat och köpt kvällstidning. Tidningen vandrade runt. Det mesta som sades handlade om tokigheterna som rapporterades, men själva journalistiken fick sig också en släng och någon språkligt osnygg formulering lästes högt och hånades.
Att klaga på kvällstidningar är lika vanligt som att tala om vädret. Som journalisten i släkten tar jag ansvaret och försvarar för det mesta. Jag provoceras av den slentrianmässiga klagosången över kvällstidningsjournalistiken och märker dessutom att den smittar av sig så att allt som görs i press, radio och TV uppfattas som slarvigt, osant och sensationellt. När jag håller föreläsningar om populärvetenskapligt skrivande för forskare får jag ofta höra berättelser om hur journalister gör och hur tidningar skriver. De är inte positiva. Argumenten låter ungefär som dem om kvällstidningarna i sommarstugan.
Jag försöker vända bilden, komplicera den och försvara mina kollegor. Men det är inte oproblematiskt. Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter ifrågasatte nyligen det reflexmässiga försvaret av all journalistik. Han skrev om hur den journalistiska kårandan syntes när SOM-institutet i Göteborg berättar om lågt förtroende för journalister och medieforskaren Kent Asp visar att journalisternas partisympatier inte återspeglar läsarnas. Journalister rycker snabbt ut och försvarar journalister. Kanske är det inte bästa medicinen mot sjunkande förtroende.
På landet gör jag som sagt samma sak. Och det är inte alltid gynnsamt för debatten. När någon klagar på vädret ska man inte alltid ta upp klimatfrågan och diskutera vem som kör bil till jobbet, utan kanske lyssna först och se om det trots allt finns nyanser.
Min svåger tyckte sig på väg till jobbet ha sett en ny tendens till förflackning i kvällstidningarnas löpsedlar. Jag avfärdade det snabbt. Men låg det kanske något i hans spaning? Det får jag ju aldrig veta. Diskussionen dog direkt efter mitt programmatiska försvar och vi började prata om semesterplaner i stället. Knappast ett sätt att vinna förtroende för journalistiken.
