Till nästa Snowden: Hör inte av dig till mig!
Det finns tre goda skäl att stoppa förslaget om nya lagar kring utlandsspioneri. Men det finns också en dyrköpt läxa att lära av hur det går till när tryck- och yttrandefrihet inskränks, även i Sverige.
En aprildag 2013 dimper en 358 sidor tjock utredning ner på dåvarande justitieminister Beatrice Ask bord på justitiedepartementet i Stockholm.
Utredningen handlar om spioneri och går i tidens tecken. Mer ska kriminaliseras, terrorister ska bekämpas med allt fler medel. När Reinfeldtregeringen läst igenom utredningen tycker de att mycket i den verkar vettigt.
Förutom ett förslag.
Beatrice Ask och de andra i Alliansregeringen anser att ett av förslagen ”inte bör genomföras”. Det är förslaget om att införa en ny lag om utlandsspioneri. Däri ingår att man såväl som privatperson som utgivare kan dömas till ett långt fängelsestraff om man sprider hemliga uppgifter om vad som sker i internationella insatser om det försämrar Sveriges relationer med andra länder eller organisationer.
Det är fler som reagerar på förslaget. Sveriges advokatförbund, och TCO kräver att förslagen om grundlagsändringar skrotas. SVT, SR, Journalistförbundet och Utgivarna likaså. I Aftonbladet kallar Peter Kadhammar utredningen för ”en groteskt bedrövlig och idiotisk utredning”. Regeringen Reinfeldt lyssnar och skrotar förslaget om utlandsspioneri.
Men år 2017 är den plötsligt tillbaka. Omformulerad, men fortfarande med stora brister när det gäller motiveringen till lagen, samt skyddet för visselblåsare. Jag lämnade själv in ett kritiskt remissvar i egenskap av ordförande i Föreningen Grävande journalister. Sen, tystnad i flera år. Men mitt under den politiskt turbulenta hösten 2021 dök ytterligare ett justerat förslag upp. Tio år efter att den ursprungliga utredningen förkastades håller nu Sveriges tryck- och yttrandefrihetsgrundlag på att förändras rejält till det sämre, trots upprepade protester. Läxan är att lagförslag har en tendens att studsa tillbaka.
Trots justeringarna genom åren så innebär lagförändringarna fortfarande att utgivare kan dömas till fängelse för att publicera hemliga uppgifter om exempelvis internationella insatser där Sverige är en del. Utgivare kan förvisso frias om publiceringen anses vara försvarlig. Men de som ska besluta om vad som är försvarligt är en jury om nio politiskt tillsatta jurymän i tryckfrihetsdomstol.
Politiskt tillsatta jurymän ska inte få diktera vad som är en viktig nyhet. Källskyddet äventyras dessutom redan under själva brottsutredningen, oavsett utfall i domstol.
Under det senaste året har svenska journalister tvingats svara på frågor från oroliga uppgiftslämnare:
”Om jag lämnar uppgifter till dig, kan du garantera att Irans säkerhetstjänst inte får reda på att det är jag som berättat?”
”Om jag säger något om kriget, kan du garantera att Putin inte får veta att det är jag?”
Svåra frågor, som det är närmast omöjligt att svara ja på. Men en annan fråga har jag kunnat svara ja på:
”Om jag berättar för dig, kan du garantera att jag inte bryter mot någon svensk lag?”
Ja.
Med start den 1 januari 2023, kan mitt svar på den frågan behöva förändras till ett nej. Om du är nästa Edward Snowden med explosiva uppgifter om Sveriges eller andra länders förehavanden i Nato eller FN, hör inte av dig till mig, för jag kan inte garantera att du håller dig inom lagens gränser.
Beatrice Ask skrev 2013 att en förändring av Sveriges grundlagar kräver ”tungt vägande skäl”, och att de ”grundar sig i en analys där alla olika och eventuellt motstående intressen har beaktats.”
Snart tio år senare bör politikerna ställa sig samma fråga en gång till.
Finns det tungt vägande skäl att kriminalisera? Och framförallt: Är beslutet grundat i en analys där alla olika och eventuellt motstående intressen har beaktats?
Det går inte att med gott samvete svara ja på den frågan.
Sedan utredningen om utlandsspioneri bereddes har det startats ett krig i Sveriges närområde. Som svar ska nu Sverige gå med i Nato – den kanske största förändringen av svensk försvarspolitik i modern historia. Att när man är på väg att förändra Sveriges grundlagar inte ta den mycket stora förändringen i beaktande är oansvarigt.
Tre skäl att kasta förslaget om Utlandsspioneri i papperskorgen:
- Det behövs inte. Det finns ingenting som tyder på att avsaknaden av dessa lagar idag är något problem, varken för Sverige eller för länder vi samarbetar med. Att utredaren motiverar de stora förändringarna med endast tre exempel under 30 års tid, som därtill omgärdas av mycket stor osäkerhet, är en svaghet.
- Det skrämmer viktiga källor. Meddelarfriheten är en grundbult i den svenska tryck- och yttrandefriheten. Varför skulle någon vända sig till media med en känslig uppgift om hen riskerar långt fängelsestraff. Inskränkningen här kostar mer än den smakar.
- Utgivare ska bestämma vad som är en nyhet, inte domstolar. Och utgivare ska inte hamna i fängelse för sådana beslut.
