Tjusiga principer, krass verklighet
En publicistisk ”Alien vs Predator”. Premiär snart, på en annonsmarknad nära dig. Det här yrket håller snabbt på att bli något helt annat än det yrke som en gång attraherade folk som ”förverkligade sig själva genom sitt skrivande”, ”avslöja maktmissbruk”, ”bekämpa orättvisor” eller ”ge de svaga i samhället en röst”.
Den här veckan har jag iklätt mig rollen som Den Rökande Mannen från The X-Files, den sinistre äldre herrn med kunskaper som de flesta mår bäst av att inte känna till, han som tittar in i kameran, blåser ut en puff rök, hostar och förkunnar: ”Mr Mulder, I have watched presidents die”.
Själv jag har sett fackförbund dö.
bryt
I mitt fall handlade det om typograffacket på DN Expressen. När jag började där var det den äldsta verksamma verkstadsklubben i Sverige och fackklubbens ordförande var en respekterad röst i den offentliga debatten. Tidningen producerades i bly och de fackliga representanterna talade om traditioner, yrkesstolthet och etiska principer medan de motarbetade alla förändringar. Facklig kamp betydde där och då att man körde den franska flygledartaktiken med maskningsaktioner inför storhelger. Företagsledning efter företagsledning hade bemött dem på samma sätt, nämligen genom att kasta pengar på problemet, vilket gick bra eftersom åren var goda och annonstillströmningen stark. Ny teknik infördes men arbetssätt förändrades inte. Vi på redaktionen skrev in texter i dator, printade ut dem, det skrevs sättkoder i blyerts på utskrifterna som sedan bars in på säteriet där typografer skrev in dem på nytt och så fortsatte det ungefär 10–15 år för länge. Scheman lades så att sättarna bytte skift mitt i ett sextimmars produktionspass bara för att det skulle behövas dubbelt så många arbetare. Och så vidare.
När slutet kom tog det nio månader.
bryt
Det här är intressant för oss eftersom vi står på tur och därför att det egna förbundet har en tradition av att vara både fack-och yrkes-förbund, av att tala om principer som Den Demokratiska Uppgiften, pressfrihet, yttrandefrihet och oberoende opinionsbildning och allt sådant där som låter tjusigt när man skriver långsiktiga handlingsprogram i pdf-format.
Samtidigt håller de förutsättningar som en stor del av förbundets medlemmar har för att bedriva sitt arbete på att förändras i grunden.
Nyhetsarbete är i dag allt mer ett arbete där Metro definierar hur framtiden kommer att se ut, nämligen ett monteringsband där fokuset ligget på kostnadsjakt och inte på nyhetsjakt. Man köper en feed av byråmaterial, tryfferar med ett par krönikörer och låter en minimal styrka av redigerare montera ihop en lagom bra produkt.
bryt
Titta på Stockholm. Titta vad som händer med Dagens Nyheter. Och titta på siffrorna. Titta vad som hände med Svenskan just när Svenskan såg ut att äntligen ha fått upp näsan ovanför vattenytan och Metro klämde till med dråpslaget Metro Bostad. Och titta på det bittra och utdragna utnötningskriget mellan Metro och Stockholm City för det är vad som kommer att hända nu i höst när Metro lanserar i mellanstora städer och de lokala gamla monopoltidningarna svarar med egna gratistidningar. En publicistisk ”Alien vs Predator”. Premiär snart, på en annonsmarknad nära dig.
Jag vill inte moralisera, inte påstå att detta är bra eller dåligt, men det här yrket håller snabbt på att bli något helt annat än det yrke som en gång attraherade folk som ”förverkligade sig själva genom sitt skrivande”, ”avslöja maktmissbruk”, ”bekämpa orättvisor” eller ”ge de svaga i samhället en röst” vilket var vad mina kära klasskamrater ville när vi började på JHS en gång i tiden.
Och ganska snart måste det här fackförbundet välja facket eller yrket eftersom det inte kommer att gå att företräda båda. I varje fall inte så som vi gjort hittills.
