Tråkig debatt utan elaka antagonister
Länge var det så att jag efter texter med visst innehåll kunde räkna med att hoten skulle hopa sig i min mailbox och att telefonen skulle ringa från anonyma nummer. En gång ringde en man från Frankrike och rabblade upp koranramsor. Min mor brukade när jag var liten och väckte hennes ilska, rabbla upp samma ramsor om djävulen och straff. Jag förstod därför varje ord av vad den manliga röste sa - och kunde inte annat än skratta.
Få saker retar upp den anonyma massan så mycket som religionskritik, där islam och den katolska kyrkan är det mest känsliga ämnet, och så konflikten mellan israeler och palestinier förstås. Så kommentarfältet i vissa medier lär nog förbli avstängt när jag skriver. Men det har hänt något i den svenska debatten: De senaste åren har de mest aggressiva kommentatorerna lugnat sig. I alla fall något. Och jag vågar faktiskt påstå att klimatet blivit mer tillåtande mot röster som uppfattas som provocerande eller avvikande.
Många av mina antagonister, som för övrigt också verkar bli mildare med åren, har ofta haft en barsk ton och kan gå på ganska hårt . Samma sak kan nog sägas om en del av mina texter. Trots att några av mina politiska motståndare ibland går så långt att de uttryckligen hävdat att jag är muslimhatare, har jag svårt att tro att de önskar mig eller min familj de mordhot som trillar in, oftast i anslutning till att någon skribent på de större tidningarna pekat ut mig som fascist, typ.
Hur ohederlig och elak kritiken än är mot mig blir jag inte arg; min tillfredsställelse över att verka i ett debattklimat där det är högt i tak vinner över de sårade känslorna.
Men finns det ingen gräns för hur rå debatten får vara? Jo – lagen. Den räcker gott för mig. Så länge man inte begår eller hetsar till handling står det var och en fritt att utrycka sina åsikter. Och jag är, oftast i efterhand, tacksam även för de råa angreppen – utan dem hade jag nog inte tvingats vässa mina argument lika omsorgsfullt.
I mina ögon är, med andra ord, mina meningsmotståndare på intet sätt ansvariga för den delen av opinionsbildning jag önskar vi kunde vara utan. Ord kan aldrig döda, det kan handlingar. Många efterfrågar ett trevligare och mjukare klimat i det offentliga samtalet. Kan vi verkligen inte ha både och? Mångfalden av röster är ett bevis på att allt fler använder sig av det fria ordet. Och det är något mycket bra.
Det offentliga samtalet är inte en röst utan består av ett fantastiskt raster av toner, och min önskan är att än fler kände sig manade att delta. För ju fler som deltar i det offentliga samtalet, desto bättre speglar det den värld vi lever i. De som skriker råast och hårdast då, fullblodsrasister och andra galningar? Lugn – det är för att skyddas mot dem vi har vår lagstiftning.
Trots det höjs röster om att vi bör tysta brutala eller klumpiga yttranden, även de som ryms inom lagens ramar. Det står naturligtvist varje ansvarig utgivare fritt att stänga kommentarfältet; det är dyrt att moderera inlägg och ingen mänsklig rättighet att kommentera allt mellan himmel och jord.
Och vilken utgivare vill riskera att behöva krypa in i kurran för en anonym kommentators skull? Det räcker med ett vidrigt inlägg för att en tidning ska bli fälld för hets mot folkgrupp. Men om lagen inte ska vara gränssättande, vad eller vem ska då vara det?
Det är också viktigt att inte glömma att om klimatet mot invandrare hårdnar i den offentliga debatten är det inte enbart för att några utrycker sina rasistiska åsikter, utan för att allt för få väljer att inte använda samma yttrandefrihet, för att bemöta och med argument vinna över trångsynthet och främlingshat. Den stora massans tystnad är minst lika farlig som några få extremisters gapande.
I internetvärlden finns det gott om forum där vem som helst får uttrycka sig.
Som hängiven yttrandefrihetsvurmare ser jag internet mest som en räddning för oss som vill läsa nördiga texter om…allt! Att det är där de värsta hoten framförs och vidrigaste lögnerna florerar ändrar inte på den saken. För vad är alternativen?
Ett växande deltagande i det offentliga samtalet har sin baksida, men det kan aldrig vara ett övervägande problem att människor använder sig av det fria ordet. Yttrandefrihet gäller också våra polemiker och ideologiska motståndare. Några förpassar sig själva till skambåset men de flesta bidrar till ett mer öppet och engagerat samhälle.
För vad skulle debatten vara utan vässade, pålästa och oftast elaka antagonister? Så mycket tråkigare.
