Tre tidskrifter om Sverige 2009

Välgjord, intelligent, varierad, kvalificerad. Jo, visst är Fokus en förnämlig produkt. Jag var en av de första att välvilligt teckna prenumeration. Men det är något med de där framsidornas närbilder på Reinfeldt och de stora draporna som går på djupet med aktuell svensk politik som bara halkar av hjärnan. Skarpt rubriksatta, välresearchade artiklar om strategibyten och trender serveras med väl beprövade litterära grepp: "Anders Borg skrapade av frosten på sitt sovrumsfönster i mars när telefonen ringde. Det var söndagsmorgon i mars 2009 och Fredrik Reinfeldt lät stressad. Det gällde skatterna." Ungefär så kan det låta. De stora anslagen. Helhetsgreppen. Och sen kommer turerna: redogörelser om turer som går hitan och ditan men sällan sätter ett skamgrepp som får en att förfärat gny till, som aldrig riktigt öppnar nya vindlande perspektiv Martin Aagard skrev för något år sedan i en SvD-krönika att Fokus var en fantastisk idé, men när den väl kom inte ger så mycket mer än vad som redan serveras i de stora dagstidningarna och i praktiken inte kändes helt oundgänglig. Kanske är det fortfarande så. Eller så är råvaran, svensk politik, inte tillräckligt rafflande i sig. Eller så handlar det om temperamentet. Den rekorderliga, borgerliga trio som leder Fokus, Martin, Martin och Karin – på alla sätt hedervärda, vidsynta humanister och goda redaktörer – kanske har de inte det där som får dagens Newsweek att vibrera, den blandning av nyfikenhet och obetvinglig vittring på profit som får Affärsvärlden att blänka till, eller den sköna mixen av tvärsäkerhet, språklig briljans och gediget kunnande som får The Economist att gnistra. För mycket hjärna, för lite instinkt? Kanske borde Fokus helt enkelt ringa upp Amelia som får komma upp, ta över redaktionen göra en gest mot sidplaneringen på väggen och säga att "HÄR, här känns det som vi måste stoppa in ett uppslag med mycket KROPPAR och mycket FÄRG. Leta upp en bild och sen får någon skriva bra texter RUNT OMKRING." (Jo, hon gör så.) Nåja. Med det sagt måste man ändå upprepa att Fokus fortfarande ÄR en förnämlig produkt, och som behövs i mediesverige. Jag läser varje nummer, och även om jag otåligt bläddrar förbi det mesta och tappat tålamodet med de formaliserade berättargreppen är Fokus en värdefullt medium i vårt land. Jag skulle sakna den om den försvann.

Och vad kan man säga om nya, radikala veckomagasinet ETC? Man kan säga: Vad Fan Är Detta Egentligen?

Det kan man säga.

Annons

ETC förändrade och ledde den radikala samhällsjournalistiken under 80-talet. Tog vänstertidningar från den gråa stencilandan och drog på med ett skruvat reklamtilltal, stora bilder, stora rubriker, suggestivt bildspråk. Jag var frälst från början, redan vid Partisano-tiden 1979. Men att tidningen har samma typsnitt idag (Franklin Gothic) ett kvarts sekel efter storhetstiden i mitten av 80-talet säger en hel del om hur ETC stelnat. Efter hand har det ju också framgått att den magi som fanns runt Partisano/ETC-gänget, (Topain, Jaresand, Sundberg, Ehrenberg) framför allt handlade om Ehrenbergs kaxigt personliga jargong och hans reklammässiga, stilsäkra känsla för form och bild. ETC har idag förvandlats till en utväxt av Ehrenberg själv, fortfarande är lika radikal men långt mer förutsägbar i sitt oavslutade socialistiska korståg. Det kanske man kan svälja, men det är svårare att tro att hybriden Dagens ETC är starten på ett nytt radikalt dagstidningsimperium. Är för det första, vänstervinklad nyhetsjournalistik vad vi behöver i ett Sverige som svämmar över av nyheter? Dagens ETC är utformad som om internet aldrig ens uppfunnits, och där strävan efter en position mellan kvällstidningens tillgänglighet och politiska tidskrifters genomarbetade retorik gör att man missar bägge. Urvalet av lättillgängliga artiklar i olika genrer, sammanknutna av en politisk grundsyn förvirrar, ett innehållsligt potpurri som andas medialt 70-tal i en formdräkt som andas 80-tal. Tidigare decennier kunde Ehrenberg över 20 eller 30 sidor för att bre ut sig över ett reportage, där den personliga texten suggestivt matchade bilderna. Idag har han fyra sidor där föga blir övertygande berättat eller klarlagt. I ett nummer av Dagens ETC jag tittar skriver Ehrenberg ledaren. Lite längre fram, en energispecial som inleds av en artikel om solenergi – med en bild av Johan Ehrenberg på taket, installerande solceller. Några sidor längre fram, ett grävande avslöjande om Baltikums ekonomiska kris – skriven av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren.

Problemet är knappast den vänsterpolitiserade journalistiken i sig. Den som vill ha en tidning med tydliga ideologiska anvisningar på var sida ska givetvis få ha det. Problemet är att Dagens ETC inte lyckas förena tidningens kvällstidningsinspirerade, kortfattade folklighet med ambitionen med en journalistik som lever upp till ambitionen att verkligen avslöja och förklara. Jag säger inte att det är omöjligt. Men Dagens ETC gör det inte. Dagens ETC liknar mer en urvattnad version av gårdagens ETC.

Filter är som den tuberkulöse favoritsonen. Den har alla dygder man önskar sig, men man är ständigt orolig för att den klena hälsan raskt ska försämras och den ska falla ifrån.

Behärskat civilisationskritisk, nyfiken, varm och vidsynt. Nyfikna strövtåg som kan leda lite vart som helst. Snyggt formgiven. Men Filter har två problem. För det första, rent marknadsmässigt: den är för bred. Dels för publiken (om man inte ska vara nischprodukt, måste man vara riktig stor, vilket inte Filter är). Men framför allt för annonsörerna, som vill veta exakt vilken publik man når i respektive produkt. Hela reklamköparnas professionella yrkesidentitet bygger på att veta just detta, och att inte elda för kråkorna.

Men Filter har andra fördelar. De är självsvåldiga nog att inte alltid desperat vara aktuella i varje artikel. En längre artikel om vår fantasiske fotograf Anders Petersén kanske inte är påkallad, men den är mycket välkommen. Och Filter vet att utnyttja sitt lilla pappersformat optimalt, så behagfullt att den ofta nog känns som en stor tidning. Inte bara det lilla formatet gör att Filter för tanken till en modern Det Bästa. Filter har en liknande ambition: Berättelser från vår intressanta värld. Mer berättande och mjuk än Fokus, med mer temperament och överraskningar än tidningen Vi, mer mänsklig och mindre tungsint politisk än Arena. Risken med Fokus är att den tillhör kategorin som alltid älskas, alltid recenseras på kultursidorna, men där massorna sviker och entusiasterna i slutändan inte är tillräckligt många. Filter har heller inte den karaktär av belöning till den enskilde som så många kommersiella veckotidningar lever på. 69 kronor är ett pris som många säger är för dyrt – och det ofta av samma människor som utan vidare slänger upp 50 kronor för ett glättigt månadsmagasin inför en tågresa eller söndagsfika. För att de är värda det. Filter är värd sina 69 bagis. Men är vi svenskar värda Filter?