Tredjehandskällor duger inte
Voteringen i riksdagen om ett erkännande av folkmordet på kristna i Turkiet är en världsnyhet. Händelsen dominerar turkisk press. Att beslutet kom från den svenska riksdagen är för den turkiska regeringen nästan lika känsligt som när USA erkände folkmordet.
Till en början var debatten mer eller mindre ett icke-ämne i Sverige. Efter tre texter på Newsmill dagen innan voteringen, hakade kvällspressen på och medieutvecklingen därefter är väl känd. Hur kommer det sig att en fråga som är så viktig för hundratusentals svenskar, med rötter i regionen folkmorden ägde rum, inte uppmärksammas mer i Sverige? Den svenska regeringen är dessutom den drivande kraften bakom ett turkiskt EU-medlemskap. För att tala i klarspråk: Varför speglas detta inte i vår nyhetsrapportering?
Vi vet att tio döda i London blir en större nyhet än 200 000 mördade i Kongo. Närhetsprincipen är, ibland, en smärtsam påminnelse om vårt behov av identifikation. Många svenskar har starka band till andra länder som vi traditionellt inte bevakar. Afrika är en kontinent som vi försummar skamlöst. Vilka vill våra medier ha som läsare, tittare och lyssnare? Alla, borde vara det givna svaret. Men en snabb genomgång av ämnesvalen talar dock ett annat språk. Utan den iranska diasporans engagemang hade troligtvis inte jordbävningarna (september 2008) i Iran fått något större mediebevakning i Sverige. Det trots att det bor över hundratusen svenskar som har rötter i landet. Samma sak gäller under lynchningarna av kurder i Turkiet samma år.
Internet är en skatt för oss nyhetsmissbrukare. I takt med att mina informationskanaler på nätet ökar förändras min bild av det svenska nyhetsflödet och mekanismerna bakom det.
Det är slående hur lätt det går att hitta information, också översatt till engelska, franska och spanska, som skulle ge såväl bredd som fördjupning för den journalist som är intresserad. Osäkerheten om källorna leder många kollegor till samma traditionella medier som alltid. Men till skillnad från tidigare kan även våra läsare gå till samma källa. Journalister måste söka information som inte läsarna har tid till att finna eller kunskap om hur den nås.
Dagen efter riksdagens erkännande av folkmordet på kristna publicerar flera av Sveriges största tidningar intervjuer och kommentarer av egna utrikeskorrar, kolumnister och ledarskribenter som kommenterar de turkiska reaktionerna och levererar analyser som blottar luckorna i utrikesrapportering. Samma analys och information roterar runt i medierna och alla säger mer eller mindre samma sak.
Som läsare fick man intrycket av att samtliga hämtat sitt underlag från samma hyllfack. Språkkunskaper hade underlättat researchen men en förvirrad logik verkar råda i våra mediehus i detta. Länder som anses vara "känsliga områden" får inte bevakas av journalister med rötter i samma land. De ses som genetiskt partiska, medan en etnisk svensk tydligen förkroppsligar objektivitet. Så i väntan på att någon etnisk svensk lär sig kurdiska och turkiska, bestämmer sig för att söka sig till journalistiken och att Turkiet är det mest intressanta ämnet att bevaka, är vi ibland utelämnade till tredjehandskällor.
Sociala medier är en viktig spelare som pressar de traditionella medierna till en mer bred och kunnig bevakning. Till dess att någon förändring på de stora redaktionerna äger rum är det tryggt att ha nätet som alternativ till informationskälla.
