Trump och svennarna
Retrievers nyhet den 1 januari om att svenska medier rapporterade mer om Trump än om de svenska partiledarna sammantaget möttes – så vitt jag kunnat utröna – av en öronbedövande tystnad från Sveriges mediechefer.
Förmodligen därför att det hela var så pinsamt.
När jag nu prövar att göra en (må vara amatörmässig men dock) sökning på de senaste 30 dagarna så kan jag komma med ett glädjande besked: de svenska partiledarna har inte bara kommit i kapp, utan också gått om Donald Trump, om än knappt: 16 604 för svennarna mot ”bara” 13 799 för Trump.
Under samma period får jag 96 träffar på Li Keqiang. Om ni inte vet vem han är så kommer här en ledtråd: han är premiärminister i det land där Xi Jinping (578 träffar) varit president sedan 2012.
I en artikel i Columbia Journalism Review berättar frilansjournalisten Sulome Anderson (dotter till Terry Anderson, AP-journalisten som under sju år hölls fånge av Hizbollah) att det blivit omöjligt att sälja frilansartiklar till amerikanska medier som inte handlar om Trump. Nu flyttar hon hem och ägnar sig åt annat.
Trump är fortfarande, för att tala med Magnus Uggla, kung i baren, men för den som håller ut efter löningen finns det faktiskt möjligheter. Faktum är att man inte ens behöver vara i landet i fråga för att göra banbrytande utrikesjournalistik. Seymour Hersh, som avslöjande Song My-massakern (My Lai) under Vietnamkriget, gjorde sina intervjuer ett år senare, med soldater som återvänt till USA. Sveriges bästa Kina-rapportering görs av Jojje Olsson, en frilansjournalist med liten kassa som sedan en tid tillbaka är portad från Kina.
Just Kina tror jag att vi kommer att få se mer av under 2018, inte bara de av oss som bor i Lysekil med omnejd. För är det något rapporteringen kring de nu nedlagda kinesiska hamnplanerna i Lysekil visat så är det hur utrikes och inrikes allt mer smälter samman: Lysekil ligger i Kina, Karlshamn i Ryssland – och kanske får vi snart ett indiskt megaprojekt att sätta i vrångstrupen? Att världen är glokal visar också den ständigt pågående debatten om slöjan där man ibland får känslan av att Bergsjön är en förort till Teheran.
Identifikation fortsätter att vara ett nyckelbegrepp under 2018. En palestinsk flicka som är blond säljer långt bättre än en tant i huckle. Den fängslade svensken som efter åtta år frigivits i Togo får däremot minimalt med uppmärksamhet. Men så heter han inte heller Johan.
Själv skulle jag under 2018 vilja åka till några av världens mest underrapporterade länder som av någon märklig anledning alla tycks börja på ”G”. Eller varför inte ett reportage om landet där demokratin faktiskt går framåt? För visst finns det ett sådant land?
Och kanske börjar allt fler faktiskt tröttna på det ständiga malandet om Trump. I El Tiempo som utges i Bogotá (där jag skriver detta) nämns han inte alls. Däremot läser jag (2 februari) att över 2 miljoner Bogotá-bor valde att cykla på stadens bilfria dag. Som mest, klockan 06.30, var 1,2 miljoner cyklister i farten samtidigt!
Just det faktum att Bogotá är en av världens främsta cykelstäder passar förstås inte in i någon rapportering. Och att Colombia är cykelmedvetet, samtidigt som det fortfarande pågår ett inbördeskrig i delar av landet är ännu svårare att förklara.
Men vem har sagt att världen skulle vara enkel?
Jo, Donald Trump kanske.
