Tur att jag är en lugn person
Denna krönika är skriven i affekt. Inte sådan där fisförnäm knyt-handen-i-fickan-affekt eller sådan där titta-upp-i-luften-och-andas-ut- aggressivt-affekt. Inte ens sådan där knyckla-ihop-papperet-och-kasta-mot-närmaste-vägg-men-sen-inse-att-det-var-en-räkning-affekt. Nej detta var något mycket råare.
I USA arbetar fortfarande miljontals människor hemifrån. En del lyckliga själar har kunnat vara tillbaka på jobbet under en tid – men många förpassas nu åter till hemmet när coronakurvorna vänt uppåt igen på oroväckande sätt.
Om detta ska jag inte komma och gnälla. Som så kallad ”essential personnel” här i USA har jag under stora delar av året åtnjutit friheter som många här bara kunnat drömma om. Värre har det varit för de miljontals olyckliga amerikaner som inte sett röken av varken arbetsplats eller kollegor sedan i mars.
Som min fästmö. Varje gång jag kommit hem från en reportageresa har jag funnit henne isolerad i något hörn av lägenheten likt en Harry Potter innan han fick antagningsbeskedet till Hogwarts, svältfödd på mänsklig samvaro, där de mest spännande inslagen i vardagen varit en och annan medioker Tiktokvideo och kollegors meddelanden i Slack som alltid, alltid, varit besvikelser.
För de många dagar där jag och min alldeles egen Harry Potter behövt arbeta hemifrån samtidigt har vi haft ett gott samarbetsklimat. Hon har arbetat i sovrummet, och jag i vardagsrummet – eller vice versa. Med viss schemalogistisk akrobatik har vi oftast undvikit att ha högljudda möten samtidigt. Vi har satt upp regler om att inte störa varandra mellan vissa tider och delat upp matlagningen på ett, för min del mycket förmånligt sätt. Kort sagt, det har gått bra men funnits utmaningar – särskilt utmaningar som kommit utifrån, bokstavligt talat.
För ingen utmaning har varit större än lägenhetsbygget mitt emot, som under hösten plötsligt gick in i någon form av Rambo-läge. På sekunden klockan 07.00 börjar det dagligen låta från bygget. Ofta dova ljud som stör, men som inte gnager hål i hjärnan. Har vi tur slutar det låta vid 17.00. Har vi otur håller de på till 20.00.
Men dagen då den beryktade bägaren ska rinna över är här. Och det rör sig inte om någon sådan där peppra-tangentbordet-med-aggressiva-tryck-trots-att-det-aldrig-någonsin-har-hjälpt-affekt. Det är värre.
En väsentlig del av ett tv-reportage är den inlästa ”speakern” eller ”pratan” från reportern. Klockan är knappt 10 när det är dags för mig att läsa in texten. Men det går inte. För utanför mitt fönster piper en fasadlift som byggarbetarna använder för att åka mellan våningarna med.
Låt mig förklara. Tänk er ljudet av en pipande backande lastbil. Ta det ljudet, höj tonarten två snäpp, och ge ljudet till en gitarrist på crack som spelar upp ljudet frenetiskt stampande på sin wah-wah pedal.
Ungefär 15 sådana pip i taget. Jag knyter handen i fickan.
Jag förbereder mig på nytt för att läsa in texten. En ny fasadlift börjar pipa. Jag tittar upp i taket och frustar. 15 pip, och så 15 till. Sedan paus.
Jag gör ett nytt försök, hinner till andra meningen i speakern, därefter samma resultat. Jag slår ner fingrarna i tangentbordet. Decimalteckentangenten lossnar. Jag tar en paus och tänker att byggarna snart måste ta lunch. Det gör de inte.
Vid 14-tiden blir det tyst i över 10 minuter. Kusten är äntligen klar. Trodde jag. På tredje meningen börjar ljudet från helvetet igen. Jag knycklar ihop min mobilräkning till oigenkännlighet.
Något måste göras. Bägaren rinner över. Jag ser hur människan jag blivit stiger upp från skrivbordet, rycker upp dörren till balkongen, spänner blicken i … byggnaden, och vrålar rätt ut. Människan jag blivit skulle sannolikt skrika ”shut the f*k up” eller något liknande, istället hör jag bara ett primalskrik lämna lungorna för atmosfären. Byggnadsarbetare vänder sig upp mot mig, grannbalkonger befolkas av en och annan nyfiken granne. Vrålet hade sannolikt hörts eka ut över området – om inte fasadliften börjat tjuta på nytt direkt. Ridå.
Jag kommer snabbt fram till att fasadliftarna kommer att ha pipit omkring 45 600 gånger innan jag återvänder till Sverige efter USA-valet. Inslaget blir till sist färdigt – med speakern inspelad i det hörn av lägenheten där fasadliftar hörs allra minst – badrummet. Den som lyssnar noggrant kan höra pipandet i bakgrunden i tv-sändningen.
Vad jag inte kunde förstå var hur min kära Harry Potter tycks ha varit så oberörd. Men så ser jag att det är något orange i hennes öron. Min fästmö har öronproppar – och har ingenting sagt. Ett oerhört svek, ett bröllop i farozonen. Som tur är så är jag en lugn person som aldrig gör saker i affekt.
