Twitter – en bebis som kan bli nåt

En taskig men talande oneliner som inte riktigt räckte till en krönika. I stället blev det, för snart ett år sedan, mitt premiärinlägg på Twitter, mikrobloggtjänsten där man inte får skriva längre än 140 tecken och som jag tänkte använda för korthugget aforistisk "mediekritik". Och genast fick jag, som det heter på Twitter-språk, "followers". Men lika snart började det kännas fånigt att sitta och putsa på små lustigheter inför dessa, hrm, två stycken främmande prenumeranter – som i sin tur bara skrev engelska dagboksanteckningar om hur mycket kaffe de drack vid sina Linuxterminaler.

Twitter-Sverige var som en stockholmsk kranskommun sent en söndagkväll. Mörkt, svårt att hitta, blott spridda småklumpar av människor. Fem, tio, tjugo användare här och var, med spam-namn som "simonanderson" och utstrålningen hos grönsaksreplikanterna i Invasion of the Body Snatchers.

Mitt Twitter-konto möglade i tio månader, medan jag läste hur mainstream Twitter blivit i USA och hur amerikanska medier upptäckt hur de via Twitter kunde förmedla sekundfärska nyheter. Från oktober till november ökade antalet Twitteranvändare från en till fem miljoner. I januari kom det svenska genombrottet.

Annons

Att återvända till Twitter var omtumlande. Som om Neil Armstrong kommit tillbaka till månen och inte bara hamnat i en tutande bilkö till närmaste krater, utan också känt igen en massa tjattrande ansikten i de nedvevade bilrutorna.

Eller, snarare, som om Neil Armstrongs första ord på sin returresa till månen skulle vara "känner mig seg, nu ska jag ta en espresso, sen till gymmet".

På bara några dagar gick mitt konto från noll till 140 followers, och utan att hinna reflektera drogs jag in i en trevande men trivsam orgie i låtsasblaserat livsstilsskryt och genomsympatisk hjälpsamhet bland mediemänniskor av alla sorter, från frilansar och webbentreprenörer till redaktionsråttor och kulturchefer.

I Expressen jämförde Björn af Kleen med bloggkulturen, och drog slutsatsen att Twitter får den "potentiella medborgarjournalisten att förvandlas till irriterande posör". Men även nya kommunikationstjänster förvandlas; simpla verktyg kan snabbt bli dynamiska massmedier. Twitter är, som bloggarna dessförinnan, en kulturell process. Om det är en skrikande baby just nu så innebär det bara att det är början på en spännande uppväxt.

Och kanske har Twitter-Sverige redan uppnått sin impulsiva tonårsperiod? Mediefolket twittrar först och tänker sedan så man blir alldeles generad. Som om alla missat storyn om den amerikanske PR-konsulten som, på väg till ett möte med storkunden FedEx, twitter-sms:ade om sin avsky för företagets hemstad Memphis – och snabbt besvarades med en en sårad, sur och sammanbiten offentlig kommuniké från FedEx! Sålunda har jag nyligen sett svenska redaktörer twittra ut sitt förakt för sina annonsavdelningar, ledningsgruppsjournalister beklaga sina pesttråkiga möten men hylla sina svindyra tech-leksaker, en art director rådfråga hur man utan admin-rättigheter installerar privata program på jobbdatorn, och mig själv, under en fikastund på ett researchjobb, dumtwittra: "Vemodigt kostymkaffe bland obildade moderater i Nacka Stadshus." Knappast professionellt.

Eller som en Expressenmedarbetare twittrade nyss: "Funderar på ämne till morgondagens minikrönika på sista sidan. Sett/hört något kul/intressant?"

Men ett journalistiskt mognare Twitter är redan på gång, och det är bloggsfären som styr den utvecklingen: medan etablerade medier mest använder Twitter för enradiga puffar adderar journalistiska bloggar Twitter som ett nytt publicistiskt temperament, vilket höjer tempot, ger mer av en "redaktionell mix" och utmanar på "gammelmediernas" egen hemmaplan: via Twitter bjuds läsarna in för evenemangsknutna chattar, för att skicka in frågor under intervjuer i realtid och för att själva bidra till unika liverapporter.

Och via Twitter kan en Journalisten-kolumnist komma till avslut. "Segt kvällspass, men nu är jag färdig med en krönika om er alla! Natti."