Tysta ministrar hotar öppenheten
Förra året fick Sverige en ny regering. Frågan är om vi samtidigt också gick in i en ny tideräkning om man ser till förhållandet regeringen – medierna.
Förra året fick Sverige en ny regering. Frågan är om vi samtidigt också gick in i en ny tideräkning om man ser till förhållandet regeringen – medierna.
Första gången det slår mig är när jag läser i tidskriften Bang. Redaktionen berättar om hur den utan framgång försökt få intervjua den nya jämställdhetsministern under hösten. De totalt intetsägande svar på frågorna som ministern till slut skickat via mejl berättar en större historia. För vad händer när jämställdhetsministern inte vill intervjuas av en tidning som kan jämställdhetsfrågorna? Vad händer med det där omhuldade demokratiska samtalet när de som ifrågasätter inte ens får ställa sina frågor?
Visst, så har det väl alltid varit, att ministrarna inte alltid har tid för mindre medier. Trist och problematiskt men inte helt ologiskt. Jag kan förstå det. Liksom att det lätt blir rörigt innan regeringskostymen sitter på plats. Visst. Men nu verkar det inte vara som om det bara är mindre eller nischade medier som drabbas.
Den nya regeringen verkar ha antagit en mediestrategi som går ut på att själv sätta agendan för sina kontakter med medierna. Det är inte bara små tidskrifter som drabbas utan även rikstäckande medier. Trots sin storlek och tyngd vittnar flera redaktioner om svårigheterna med att få till intervjuer med ministrarna. I Journalisten (7/07) riktade flera tunga namn kritik mot hur regeringens pressekreterare screenar frågor, journalister och ämnen. Informellt bland journalister har frågan diskuterats en hel del sedan regeringsskiftet.
På radions P1 anses problemet så stort att regeringens pressekreterare har bjudits in till ett ”informationsmöte”. Mötet skulle även kunna beskrivas som ett försök att få till en bättre relation med regeringens grindvakter och informera om vikten av att ministrarna medverkar.
Visst ser vi ministrarna i medierna, men att de låter sig intervjuas om sina egna utspel och vid sina egna presskonferenser ska inte förväxlas med öppenhet. Allra svårast ska det enligt uppgift vara att få en minister att komma till en debatt. En debatt där det kan tänkas bli mothugg från en expert eller någon från oppositionen.
Inte helt överraskande är även den andra sidans pressekreterare missnöjda när jag ringer – de tycker att situationen är parodisk. Så här kan gången vara: först ringer en redaktion för att boka någon inom oppositionen till en direktsänd debatt. Ett par timmar senare ringer samma redaktion, eftersom den tilltänkta motdebattören – en minister – inte kan. Hela debatten avbokas, i opartiskhetens namn. Så praktiskt. Så syns ju inte heller oppositionen i medierna.
Konsekvensen blir att hela det offentliga samtalet hotas. Ingenting tystar diskussion lika effektivt som om en part inte deltar. Ingenting sätter så hård press på journalister som när de vet att de riskerar att inte få någon intervju alls.
Vad händer om reportrar med obekväma frågor allt oftare ser sig förbisprungna av reportrar som stryker medhårs? Vad händer om ett välregisserat offentligt samtal tillåts skymma bristen på öppenhet?
Vi är inte där ännu. Om det är dit vi ska bestäms inte av någon regering eller minister – utan av svenska medier och journalister.
redaktör, Re:public Service
