Underskatta inte en fika
När jag pluggade journalistik på Skurups folkhögskola i början av 2000-talet fick jag lära mig att aldrig skriva om min farmor i tidningen.
Lärarens varning för ”farmor” var förstås menat som illustrativt exempel: börjar man skriva om sina släktingar i reportage kan även den objektiva nyhetsartikeln urarta till dagbok eller familjealbum.
Ganska snart efter Skurup började jag medarbeta på Expressens kultursidor. Några av de artiklar som fick mest redaktörsuppmuntran innehöll anekdoter om min mormor. En av dessa, den handlade om Strandvägen i Stockholm, blev för övrigt startskottet för ett bokarbete om den svenska överklassen, ett journalistiskt jobb som på många sätt kom att förändra mitt skrivande liv. Även boken rymde ett par sidor om mormor.
Jag tänkte på lärdomarna från Skurup när jag häromdagen intervjuade dokumentärfilmaren Tom Alandh på Kulturhuset i Stockholm.
Alla reportrar borde få tillbringa tid med Tom Alandh: en gudabenådad berättare full av sedelärande anekdoter om journalistiskt fältarbete.
Alandh berättade om när han första gången tog kontakt med Monica Zetterlund, sångerskan han sedan gjorde en rörande dokumentär om. Zetterlund bad Alandh ta med några öl. Reportern frågade om styrkan på ölen. Zetterlund svarade något i stil med: fattar du inte det, Alandh, behöver du inte komma överhuvudtaget.
Mötet, och det mödosamma arbetet med filmen, blev början på en lång vänskap. Ingen unik situation för Tom Alandh: han håller nära kontakt med många han gjort program om.
Även detta bryter säkert mot regler som oförsiktigt lärs ut på journalistutbildningar just nu.
Om jag minns rätt fick jag rådet på Skurup att aldrig låta mig bjudas på mat under möten i tjänsten, ens frallor under kommunfullmäktige.
Jag är visserligen inte lokaltidningsreporter, jag kan visst se vikten av att hålla hårt mot karismatiska kommunpampar, men jag är samtidigt rätt säker på att de där fikastunderna kan vara ovärderliga om man vill förstå det politiska spelet.
Med detta vill jag inte uppmana blivande journalister att förkasta alla regler man lär sig på sina utbildningar: men alltför rigorösa råd om arbetsprocessen bör tas med en stor nypa salt. Slutresultatet kan man aldrig kompromissa med: den färdiga artikeln måste genomsyras av integritet och kritisk vaksamhet. Men vägen dit är sällan spikrak: ibland går den via mutfikor och anekdoter om mormor.
Det har slagit mig hur frånvarande journalistutbildningarna är i den pågående debatten om medieföretagens strukturkris.
Visst händer det att enskilda forskare uttalar sig om situationens allvar; jag ringer själv ofta den frispråkige gästprofessorn Sigurd Allern på JMK.
Men medieutbildningarna är knappast första stopp för den reporter som vill förstå vart medievärlden barkar: om det på skolorna finns forskare, doktorander, seminarier med tentaklerna i framtiden har jag missat dem.
Intuition, en pragmatisk känsla för journalistikens verklighet från forskarnas sida, hade knappast löst varken journalisterna eller medieföretagens situation.
Men underlättat en del i stort och smått.
