Ung, okänd, kvinna sökes
”Det händer att jag får frågan från redaktörer om ”nya namn”. De söker en duktig krönikör/skribent, helst en ung kvinna som inte är etnisk svensk. Hon ska vara okänd, vilket gör henne till en nyhet i sig. Journalist är alltså inget man BLIR, utan något som man ÄR. Det handlar bara om att upptäckas, ungefär som Carola. Eller en ny asteroid.
Tidningen Arbetaren fyller 80 i år. Det senaste året har jag ingått i tidningens styrelse. Den avsattes i början av sommaren, vi hade missskött oss, enligt den nya styrelsen. Jag vet inte vad man gör på andra tidningars styrelsemöten. Vi lyssnade på chefredaktören och personalrepresentanten. Gick igenom budget och personalfrågor, konstaterade att tidningen är bra, men fattig, och att antalet prenumeranter långsamt ökade. Vi åt smörgåsar och pratade om distribution, aktiviteter inför 80-årsfirandet, och hur man marknadsför Arbetaren utan att det kostar något. Det är möjligt att det finns snabba, enkla lösningar på hur man lyfter en tidnings ekonomi, men jag vet inte vilka det skulle vara.
Förresten var det inte bara det att vi gjort ett dåligt jobb. Den nya styrelsen ansåg att vi var för gamla och bodde i Stockholm allihop. Nu är styrelsen yngre och geografiskt mer korrekt sammansatt, (exempelvis bor en ledamot i Lund), och den består enbart av män som har mycket begränsad publicistisk erfarenhet.
bryt
De nya kvastarna är inte nöjda med Arbetarens ekonomi (den är för dyr att göra) och anser att tidningen ska genomsyras av en socialistisk grundsyn (tyvärr kan de inte tala om vad det innebär). Arbetaren är en oberoende tidning, men ekonomiskt beroende av presstöd och av bidrag från moderbolaget, Federativs Förlagshus AB som är en del av SAC. I våras kontaktades Arbetarens vikarierande chefredaktör av en ledamot i SACs arbetsutskott som hade klagomål på en krönika i tidningen. Ledamoten sade att han och hans kompisar visste personer som kunde skriva både bättre och billigare, ja rent av gratis. Medge att det är ett originellt sätt att verka i en fackförening som strävar efter solidaritet över yrkesgränserna. Mannen som stod bakom tilltaget sitter numera i styrelsen för Arbetaren. Det behöver inte betyda något för tidningen. Styrelser kommer och går, medan Arbetaren förhoppningsvis består.
Däremot säger det en del om synen på journalister. Tänk er vilket raseri som skulle utbryta om brevbärare eller grafiker försökte sno jobben från varandra genom att arbeta för lägstbjudande. Det finns gott om frihetliga vänstermänniskor som inte betraktar det som ett yrke, utan snarare en borgerlig belastning, att skriva i en tidning. Journalistik är något man åstadkommer med rätt sorts vänsterhand. Själva försörjningen får man klara på annat – ideologiskt renlärigt – vis.
bryt
Utanför vänsterkretsarna finns inte heller någon överdriven respekt för det journalistiska arbetet. Och visst, i en tid då ALLA KAN skriva (och sjunga och måla och söka information) ska man väl inte behöva någon särskild utbildning eller ekonomisk ersättning för det. Varför inte gå ännu längre, alla kan jobba som stamcellsforskare eller operasångare, bara de har självförtroende och gott humör. Allt annat vore elittänkande.
Tyvärr hjälper vi själva till att odla en snedvriden syn på vårt yrke. Det händer att jag får frågan från redaktörer om ”nya namn”. De söker en duktig krönikör/skribent, helst en ung kvinna som inte är etnisk svensk. Hon ska vara okänd, vilket gör henne till en nyhet i sig. Journalist är alltså inget man BLIR, utan något som man ÄR. Det handlar bara om att upptäckas, ungefär som Carola. Eller en ny asteroid.
Kanske har det alltid varit så. Eller också är arbetsförhållandena numera sådana att vi inte har så stora möjligheter att utvecklas i jobbet. Den detaljen får man ordna innan man börjar arbeta.
