Unik fällning av Aftonbladet
Det var ett ovanligt beslut Pressens opinionsnämnd fattade härom veckan. Jag tänker naturligtvis på beslutet att en andra gång kritisera Aftonbladet för grovt brott mot god publicistisk sed för en krönika av Jan Guillou, där han påstår att den utredande polisen i Quickmålen ”fabricerat bevis och ljugit inför rätta”
Jag känner inte till något annat ärende någonsin där en fällning för grovt brott mot god publicistisk sed lett till att tidningen omgående upprepat det den blivit fälld för. I det här fallet ett oreserverat brottspåstående om en person, som faktiskt vare sig åtalats eller fällts för att ha fixat med bevis eller begått mened.
Nämndens beslut är inte ett ställningstagande i skuldfrågan, om polisen gjort det som påstås eller inte. PONs beslut handlar om var gränsen går för vad en tidning i anständighetens namn får utsätta en enskild för.
Ändå är det inte det jag tänker på när jag konstaterar att beslutet är ovanligt.
Nej, det handlar om kvällstidningarna i gemen. Dessa journalistikens badboys som ständigt toppar PONs klanderliga. Av de ärenden som diariefördes hos nämnden 2011 ledde åtta till klander av Aftonbladet och tre till fällningar av Expressen. Så har det sett ut år efter år.
Men hur många ärenden, som diarieförts hos nämnden 2012, har lett till klander av kvällstidningarna? Gissa innan du läser nästa rad:
Svaret är: noll!
Noll, fram till den nu aktuella fällningen av Aftonbladet.
I klanderligan i PONs årsberättelse blir siffrorna inte riktigt så fina. Några av ärendena som diariefördes 2011 behandlades först 2012 av nämnden och hamnar då i årets statistik. Men tendensen är ändå mycket tydlig: kvällspressen får färre anmälningar hos PO och färre fällningar hos PON.
Det stämmer med den allmänna trenden för hela pressen.
Samtidigt som antalet anmälningar hos PO stigit 2012 för första gången på länge, har antalet hänskjutningar till PON sjunkit, liksom antalet fällningar. Fram till början av december 2011 hade jag och min föregångare som PO det året hänskjutit 63 ärenden till nämnden. I år är motsvarande siffra 32. En halvering.
Vad det kan bero på?
Knappast papperstidningarnas kräftgång, eftersom antalet anmälningar ökar. Kanske tål vi mer i form av kränkningar i dag än för tio år sedan. Trollen på nätet kan ha höjt tröskeln.
En annan förklaring skulle kunna vara att jag har en mindre benägenhet att hänskjuta ärenden till PON än mina föregångare, att jag hellre skulle fria tidningar än fälla. Det borde i så fall ha lett till fler överklaganden – och att PON i högre grad skulle ha beslutat i enlighet med överklagandena. En sådan tendens finns inte i statistiken.
Så jag väljer, åtminstone för ett ögonblick, en annan förklaring:
Tänk om allting blivit bättre? Att den ständigt pågående diskussionen om pressetik faktiskt lett till färre kränkningar av enskilda personer.
Jag har mött en målmedveten strävan hos båda kvällstidningarnas ledningar att minska antalet fällningar. Och vid mina besök runt om på landets lokaltidningar ser jag samma sak.
I stället för att rusa efter de sajter som hänsynslöst publicerar identiteten på människor som råkat illa ut eller misstänks för brott, så stärks det pressetiska tänkandet.
Anständighet som kvalitetsstämpel.
