Urholka inte det pressetiska systemet
I mitten av 70-talet var jag vikarie på Expressen, huvudsakligen som reporter på kriminalredaktionen. En dag tog en chef mig åt sidan och sa att han hade ett lite speciellt uppdrag åt mig. Det var inte min vanlige chef, utan någon högre upp i den oöverblickbara hierarkin.
Hans uppdrag till mig var att avslöja ett illegalt hotell i centrala Stockholm. Ägaren av Hotel Jarlos International på Grevgatan hade inte längre tillstånd att driva hotell, men fortsatte ändå. Mannen nekade till att han bedrev den här verksamheten. Mitt uppdrag var att beställa rum och sedan bo där en natt för att visa att han faktiskt gjorde det.
Jag genomförde uppdraget utan några större problem.
När mitt reportage publicerades, med hotellkvittot i faksimil, låg det intill ett fällande beslut från Pressens Opinionsnämnd. Tidningen hade tidigare skrivit om hotellet och hade då blivit PO-anmäld av fastighetsägaren. Anmälan hade lett till att nämnden fällde tidningen för brott mot god publicistisk sed. Orsaken var att ägaren inte hade fått komma till tals.
Expressens ledning var mycket upprörd över fällningen. Den rasade mot beslutet såväl på nyhetsplats som i ledare.
Själv hade jag helt enkelt använts som redskap för att visa världen att Expressen hade rätt i sak och att PON hade fel.
En lärdom är att det funnits tidningsutgivare i alla tider som blivit upprörda när de fällts för brott mot god publicistisk sed. Så upprörda att de valt att trotsa nämndens beslut. Ändå anser jag att det är problematiskt att tre tidningar nu på kort tid, på lite olika sätt, valt att strunta i den praxis som gäller när man fälls.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har på sajten Second Opinion sagt att när den senaste fällningen publiceras, kommer man samtidigt att publicera en redovisning av varför man inte håller med PON och en ny granskning av saken som ledde till en fällning. I så fall en intressant kopia av tidningens agerande i fallet med Hotel Jarlos International 1976.
Aftonbladet har efter sin senaste fällning upprepat det man klandrats för vid åtminstone två tillfällen. Och Se&Hör har, i stället för att publicera klandret, publicerat en protest och hänvisat den som vill läsa det fällande beslutet till POs hemsida.
Det kan förefalla rimligt att den tidning som anser sig orättvist bedömd av Pressens Opinionsnämnd får hävda det och agera därefter. Det är emellertid inte självklart.
Det pressetiska systemet är skapat av branschens olika organisationer för att kunna ge enskilda människor som anser sig illa behandlade av tidningar en möjlighet till offentlig upprättelse. Detta för att motverka hårdare lagstiftning på tryckfrihetens område.
Kärnan i systemet är publicerandet av Opinionsnämndens klandrande beslut. Det finns faktiskt ingen annan form av upprättelse inom systemet. Värdet av denna upprättelse urholkas om tidningar argumenterar mot beslutet, inte publicerar det eller till exempel upprepar vad man klandrats för.
Både vid mina besök på tidningsredaktioner runt om i landet och i debatten möter jag ett starkt stöd för det pressetiska systemet. Det är mycket glädjande. De här tre tidningarnas agerande är faktiskt mycket ovanligt, liksom Expressens var på 70-talet.
Låt oss hoppas att det förblir så.
