USAs dagspress: Alle man på däck
I USA pågår en energisk jakt på nya affärsmodeller för journalistik och medier. Några skulle kalla den desperat. Lärorik är den hur som helst.
Begreppet "i fritt fall" missbrukas grovt. Nyligen såg jag till och med att något företag påstås vara "i fritt fall" – men ändå "inte så illa som befarat". När det gäller USAs dagspress känns begreppet dock befogat. Och det är lika illa som befarat. Redan före krisen var USA-pressen unikt ansträngd, och under senaste halvåret har branschen slungats in i en akut situation. I förrgår, i söndags, gick utgivaren av Philadelphia Inquirer and Daily News i konkurs och dagen innan konkade Journal Register Company som ger ut elva dagstidningar. USAs dagspressupplagor har sjunkit med 2 procent om året sedan 2003. De flesta städer har nu bara en dagstidning vid liv.
I varje hörn av den etablerade mediebranschen rusar nu klokt folk ut i en enda stor brainstorming-orgie. New York Times samlade ett gäng branschkännares åsikter, och vad de sade sammanfattar jag nedan. Intressant är att man nu inte längre talar om risken för nedläggningar. Att journalistkåren och tidningarna slaktas betraktas som en oundviklig process, nu handlar det dels om att dels nya (om än blygsamma) affärsmodeller för daglig journalistik, dels att helt enkelt att hitta modeller för att återupprätta eller rädda det demokratiska samtal som nu stympas. Klipp ur och samla!
Nicholas Lemann lektor på Columbia University Journalism School, menar att i det som nu hotas är pressens demokratiska kärnvärden det viktigaste. Dessa värden kan försvaras genom att antingen stärka dagstidningarna själva, eller att andra, fristående organisationer tar över tidningarnas demokratiska uppdrag. Dagstidningarna kan stärkas med traditionella rationaliseringsprogram, alternativt kan ideella organisationer bistå tidningarna med gratis innehåll om angelägna ämnen. "Var precis i beskrivningen av vilken social funktion tidningen ska stärka, och var frisinnad och kreativ i åtgärderna hur detta ska nås", menar Lemann.
Joel Kramer, publisher på den regionala sajten Minnpost.com tvivlar faktiskt på att kvalitetsjournalistiken kan bli lönsam. Annonser på Internet genererar bara en bråkdel av papperstidningens intäkter. Han förordar därför nyhetsmedier byggda på donationer. Men han tror också att vissa dagstidningar på papper kan leva vidare, framför allt om de har låga priser på vardagar och högre på söndagar, och kompletterar det nyhetsflöde som är gratis på nätet med analys och djup i pappersprodukten. Och se till att materialet ligger ute gratis på nätet. Det kommer att skada upplagan, såklart, menar Kramer, men det stimulerar kvaliteten, och modellen kommer att ha en bättre chans än en webbsajt där man försöker ta betalt för innehåll, eller bara försöker leva på småsmulorna från webbannonseringen. Och det är bra mycket bättre än att bara vrida händerna i ångest och varsla mer folk varje år.
Steven Brill, som undervisar i journalistik på Yale College och Yale Law School, menar att gratiskulturen är självmord. De dagstidningar som svalde gratiskulturen gjorde ett stort misstag, bland annat för att annonsering på dagspressajter i längden kommer att vara mindre effektiv än nätannonsering hos sökmotorer. Dagstidningarna på nätet måste hitta tillbaka till betalning för artiklar, vilket är lättast för lokaltidningar som har unikt innehåll och begränsad konkurrens.
Geneva Overholser, chef på Annenberg School of Journalism I Kalifornien, påpekar att behovet av lokal journalistik kvarstår. Därför gäller det att hitta nya partners. Var finns det andra organisationer som samlar in värdefull information? Bloggare, andra medier, ideella föreningar och myndigheter kan ha information värd att publicera. Hitta system att samla och organisera sådan information, uppmanar hon.
Craig Newmark, grundare till superfunktionella craigslist.org, (annonssajt/forum, klicka och kolla in) pekar på att det finns avsevärt intresse för en journalistik byggd på bidrag från mecenater. Han pekar också på möjligheten med artiklar som finansieras med utgångspunkt från läsning av enstaka artiklar. Journalistiken måste utvecklas så att den skapar en kultur av deltagande, och tidningarna måste se till att de uppfattas som "våra" (läsarnas) och inte "deras" (ägarnas). Deltagande är nyckeln till framgång.
Andrew Keen, författare till "The Cult of the Amateur" konstaterar att papperstidningens affärsmodell är döende. Men för lokaltidningar finns tröst. McLuhan hade fel i att det elektroniska nätverket är en global by. Den mesta informationen på nätet är lokal, bygger på adresser till lokala affärer, telefonnummer, restaurangrecensioner, lokalnyheter, väder och köp och försäljning. I stället för att sjunka i träsket av användargenererat material bör smarta utgivare verifiera, organisera och presentera lokal information. Där finns ett behov eftersom mycket på nätet är fel idag.
Edward M. Fouhy, chef på Pew Center för medborgarjournalistik, anser även han att framtiden finns i den lokala nätjournalistiken, och pekar på nyetablerad journalistik som växer upp på mindre, lokala sajter som Newcastlenow.org eller voiceofsandiego.org. Sådana sajter tar över i takt med att de större papperstidningarna retirerar. När det gäller affärsmodeller finns olika nya varianter och Fouhy nämner bidrag från läsare, mecenater och annonsintäkter.
Rick Rodriguez, tidigare VD på The Sacramento Bee, tror på en framtid för de tidningar som specialiserar sig. När det gäller allmän politisk bevakning har redan lokala bloggare börjat göra lokal politisk rapportering, medan universiteten möjligen kan träda in för att göra djupare granskningar av det offentliga livet. Det kommer att bli en livaktig, uppfinningsrik men betydligt mer fragmenterad värld. De samlande och sammanfattande rösterna som de större tidningarna stått för, kan gå förlorade. Översikten som överskrider städers och politiska gruppers gränser försvagas.
Så vad sager ni? Imponerande av tänkarnas kreativitet? Förfärade av affärsmodellernas ynkedom? Äcklade av förslagens kommersialisering av journalistiken?
Vi kan nog glömma att någon ny generalplan dyker upp pekar ut en grandios guldålder för journalistikens framtid. Visserligen har krisen i USAs press mer finansiell prägel, höga skulder hotar utgivarna. Men även i Sverige är det en bransch där många tidningar kommer att gneta vidare med långsamt magrare resurser och där det kommer att blir en hel del aggressivt bitande mellan de allt magrare hönsen som pickar korn från marken. Förra året gavs i Sverige ut 120.000 färre dagstidningsexemplar än året innan. Per dag. Totalupplagan minskade med 2,8 procent. Nästa år, efter stålbadet, kommer det sannolikt att bli ännu större siffror.
Men framtiden kommer också att bjuda på nya spännande nya medieprojekt. Varje journalist med självbevarelsedrift bör följa utvecklingen. För att dra en liknelse så kanske man kan se en skymt av framtiden i historien om de två männen på safari som fick motorstopp på Masai Mara-savannen i Kenya. Efter en timmes het vandring i sandaler och shorts såg de på avstånd fyra hungriga lejon beslutsamt närma sig från en höjd.
Den ene mannen satte sig raskt ner, öppnade sin ryggsäck tog upp ett par löparskor som han snörade på sig. När den andre såg det kommenterade han upprört:
– Men är du inte klok? Du tror väl inte att du kan springa ifrån lejonen bara för att du har löparskor?
– Nej, svarade vännen lugnt, men jag kan springa lite snabbare än du.
