Utan fixare stannar utrikesrapporteringen
Visst blir vi imponerade av reportrar som levererar nyheter mitt under brinnande krig i Syrien, Afghanistan, Jemen eller Iran utan att darra på rösten. Hur tog de sig till den farliga zonen där olika grupper krigar mot varandra?
Hur vågar en lång och blond kvinna som Åsne Seierstad rapportera från Bagdad? Hur kan en svensk korrespondent rapportera live från Syrien där olika aktörer kontrollerar olika provinser, och ett litet felsteg kan leda till döden?
Svaret stavas fixare. I en bättre värld hade de kallats för researchers.
Fixarna är journalistikens dolda hjältar som aldrig får erkännande för sina arbeten eftersom de ofta riskerar sina liv ifall de syns i medierna. De får aldrig bylines trots att de gett upphov till mycket av den grävande utrikesjournalistiken. I princip får ingen fixare ära eller pengar när journalistpriser delas ut runt om i världen trots att det är de som har gjort det mesta av arbetet. Deras namn skymtar inte bredvid utrikeskorrespondenter och fotografer på tv-skärmarna. Och på radion kan vi inte höra deras namn eftersom osynlighet ligger i fixaryrkets DNA.
Jag är så tacksam för att det finns fixare. Och varje gång som jag hör en nöjd fixare i telefon från Mellanöstern blir jag otroligt glad. Fixarna är nerven i all bra journalistik, särskilt i krigsområden. Det är fixarna som förbereder en utrikeskorrespondents resa långt innan hen sätter sig i flygplanstolen och tar sig till ett svårnavigerbart område. Fixare funkar inte bara som utrikesresearcher. De hittar intervjuoffer, de tolkar, de behärskar kulturen och geografin, simmar lätt i de krångligaste byråkratier i despotiska stater och ger sitt nätverk till utrikeskorrespondenten som flyger ner. Glöm inte heller att de ofta fungerar som chaufförer och gör säkerhetsbedömningar inför varje arbetsresa i det aktuella landet. Bakom varje framgångsrik utrikesreporter finns massor av fixare. En fixare kan ibland göra fem, sex personers arbete.
De mediearbetare som lever farligast i vår samtid är utan tvekan fixarna i konfliktzoner. I despotiska stater kan fixare straffas efter att den utländske utrikeskorrespondenten lämnat landet. Värst blir det för dessa när en västfientlig regim tar över makten såsom i Afghanistan för två år sedan. Medan talibanerna tog den ena staden efter den andra för två år sedan kunde västerländska journalister och fotografer fly landet med sina pass i händerna. Men fixarna lämnades åt sitt öde. Många av dem som varit med och skapat utrikesjournalistiken blev kvar i landet.
Ofta tänker jag på fixarna i Syrien. Flera av dem har dödats av terrorrörelsen Islamiska staten och al-Qaida eftersom folk skvallrat på dem som tolkat och hjälpt västerländska medier. Regimen i Damaskus betraktar fixarna i syriska Kurdistan som förrädare eftersom de anses fungera som lobbyister för den kurdiska administrationen när de i själva verket bara gör sitt jobb. Vad händer med fixarna om diktatorn Bashar al Assad kontrollerar hela Syrien inom kort? Jag vågar inte ens tänka tanken.
Men en sak kan jag här och nu göra för alla fixare runt om i världen, som trots alla risker och dålig betalning skapar lysande utrikesjournalistik.
Tack för att allt ni gör. Tack för att ni vill öka kunskapen om förhållanden i världen. Jag hoppas vi snart lever i en trygg och fredlig värld som tillåter erkännande för varje fixare.
