Utländsk bakgrund – en belastning inom public service
Flera av mina vänner med ickesvensk bakgrund och med utländska namn delar erfarenheten att uteslutas från uppdrag inom public service, med hänvisning till att deras bakgrund gör dem partiska i olika frågor.
En journalistkollega blev till exempel uppkallad till ett möte där flera chefer och redaktörer närvarande. På mötet ifrågasattes hennes politiska sympatier. Hon är kurd, vilket föranledde hennes chefer att under förhörsliknande omständigheter pressa henne på information om politiska sympatier och kontakter med bland annat PKK. Med stöd av en annan erfaren kollega kunde hon hantera händelserna och stå på sig när hennes professionella integritet så gravt ifrågasattes.
Man kan undra vad det är som fick cheferna att ta sig sådana friheter. Att misstänkliggöra en journalist för hennes kurdiska bakgrund är lika korkat som att tro att Rakel Chukris assyriska bakgrund skulle underminera Sydsvenskans kultursidor trovärdighet i ämnen som, bland annat, rör Turkiet och Islam. För de flesta är tanken att etnicitet per automatik skulle innebär partiskhet befängd. En sådan tanke leder till en återvändsgränd där etnicitet kan likställas med politiska och nationella lojaliteter och åsikter. Den visuella och etniska bilden av objektivitet löper igenom många frågor i medie-Sverige.
En svensk man med tydlig politisk agenda, som stilla och med lågt tonfall uttalar sig om situationen i Turkiet beskrivs som objektiviteten själv, medan en kvinnlig reporter på SVT förhörs om sina politiska sympatier enbart för att hon har kurdisk bakgrund.
Att exempelvis många kurder skriver om kurdernas situation är inte konstigare än att feministiska frågor till stor del lyfts fram av kvinnliga journalister och opinionsbildare. Erfarenheter skapar ibland ett intresse. Men som vi alla vet är inte alla kvinnor eniga och det är inte heller alla kurder.
Logiken bakom definitionen objektivitet ser olika ut i olika länder. På BBC och CNN skickas oftast korrespondenter med bakgrund i och språkkunskaper till de länder eller regioner som det ska rapporteras från. För trovärdighetens skull och för att signalera kompetens till tittarna. Språkkunskaper i turkiska, persiska, kurdiska och arabiska underlättar journalistiskt arbete i Mellanöstern. Utan språkkunskaper är man utelämnad till guider och tolkar och informationen filtreras genom ytterligare en person.
Uppdraget som Utrikeskorrespondent är prestigefyllt och var länge ett mansdominerat journalistiskt fält. I Sverige har kvinnor lyckats med framgång lyckats ta sig in i detta tidigare machoyrke. Men ännu är det de kommersiella medierna som tillvaratar icke svenska reportrar och journalisters språk och landkunskaper.
Återstår att se när och publik service på allvar förstår den journalistiska potential och kompetens som de har bland sina ickesvenska anställda som behärskar språk och har kontakter som skulle ge nya infallsvinklar och fördjupa det journalistiska arbetet. Det finns anledning att tro att utvecklingen kommer att påskyndas tack vare konkurrensen från nätet. Man kan alltid hoppas.
