Vad är egentligen en ”förhandsdebatt”?

En förhandsdebatt kring ett kulturellt verk är per definition ett oxymoron då debattörerna i regel ännu inte själva har tagit del av verket. En förhandsdebatt innehåller visserligen sällan enbart argument och åsikter om hur föremålet för uppmärksamheten, säg, en filmare eller författare, behandlar sitt ämnesval – i Moodyssondebatten diskuterades mestadels traffickingproblemet i stort – men självmotsägelsen finns där ändå eftersom antaganden om det aktuella kulturella verket, byggda på förväntningar eller fördomar, ligger som en skugga under hela debatten.

Inför publiceringen av Ann Heberleins nya bok Ett gott liv, en uppföljare till genombrottsbestsellern och ”självmordsboken” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var det dags igen. Det hade kommit ut (ett PR-läckage från förlaget?) att författaren hänger ut sin före detta förläggare, den i branschen högprofilerade Svante Weyler, som okänslig inför den psykiska sjukdom som boken de lanserade tillsammans handlade om.

Heberlein anklagar i Ett gott liv Weyler för att ha gett ut en bok mot hennes vilja, eftersom den skrevs under ett psykotiskt tillstånd och eftersom hon ännu inte var frisk när hon gav honom manuset; och för att tvinga henne att genomföra en flera månader lång lanseringsturné.

Annons

Men vet ni vad jag gjorde nu? Jag refererade inte vad som faktiskt står i boken utan vad som återupprepades i förhandsdebatten. Och även om en del av debattörerna inte diskuterade sakinnehållet utan ”principen” så godtog de beskrivningen av sakinnehållet så som jag refererade det här ovan – det vill säga exakt så som hela förhandsdebatten initierades av Expressens kultursida i slutet av september, i form av en artikelserie av Victoria Lagercrantz. Denna skapade dels sitt eget raison d’etre genom att slå fast (med hjälp av en rad lösryckta citat ur vad som verkar vara en ofärdig korrekturversion av boken) att Heberleins ”hämnd” mot Svante Weyler är hela bokens ”huvudtema”, dels kritade den upp spelplanen för förhandsdebattens åsiktsmaskiner.

I klassisk kvällstidningsstil höll sedan Expressen Kultur fast vid ursprungskursen, först rakt genom hela förhandsdebatten (där kulturchefen Karin Olsson påstod att om man tog bort allt i boken som inte handlar om Weyler så ”bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar”), sedan när boken recenserats och man i en tendentiös ”så tyckte kritikerna”-nyhetstext sammanfattade de negativa som "träffsäkert konstaterande” medan de positiva avfärdades som partiska.

Under detta förlopp har jag själv läst, njutit av och recenserat Ann Heberleins Ett gott liv, och blivit en av de kritiker vars positiva hållning Expressen förklarar med att jag skrivit för en av Heberleins egna tidningar. Men Sydsvenska Dagbladet frågade just mig därför att jag inte har minsta koppling till vare sig tidningen eller författaren, eller ens till södra Sverige, ja, inte ens till bokbranschen… Detta medan exempelvis den negativa recensent som lyfts fram som sakligt ”träffsäker”, Aftonbladets Åsa Linderborg, bygger hela sin anti-Heberlein-text på att hon, förklarar hon själv, solidariserar sig med den närstående kultursideskollega som var den allra första att såga Ann Heberleins förra bok.

Ja, så har den ohederliga Heberleindebatten pågått i snart en månad.

Problemet är att ohederligheten endast framträder för den som på riktigt läst boken, och inte låst sig vid en förutbestämd åsikt (jag har till exempel märkt att kolleger i min omgivning som inte har läst Ett gott liv men som har Åsa Linderborg som en personlig favorit automatiskt avfärdat Ann Heberlein som narcissistisk lögnare). Det Heberlein skriver om sin förre förläggare låter sig nämligen inte alls reduceras till förhandsdebattens sammandrag. Inte för ett ögonblick tycker jag under läsningen att Svante Weyler verkar vara omdömeslös eller omoralisk. Han framställs som en exemplarisk förläggare, tillgänglig dygnet runt och i besittning av lika mycket passionerad idealism som kommersiell kompetens. Vem som helst hade handlat ungefär som Ann Heberlein beskriver att han gjorde. Läser man hennes bok är det glasklart att hon fördjupar perspektivet just därför – hon lyfter inte frågan om Weyler, specifikt, utan om hur psykiska sjukdomar bemöts av en ofta, av förklarliga skäl, oförstående och naiv – och inte minst journalistisk – omgivning. Och hon återkommer till hur hon själv manipulerat Weyler, inte tvärtom, genom att metodiskt dölja sjukdomen bakom sin duktighet; inför sin förläggare precis som inför sin familj.

Heberlein kastar alltså inget hat mot förläggaren, avslöjar inget privat, gör sig inte till uttolkare för annat än sin egen uppfattning av skeendena. Hon har både i boken och i intervjuer (för många döva öron) förklarat att hon absolut inte önskar ”självmordsboken” outgiven. Weylerberättelsen i boken handlar om något helt annat, och egentligen lika allmänmänskligt som det är kritiskt för psykiskt sjuka, nämligen att överlåta ansvaret för sin trygghet på andra människor, att vara svag och förlita sig på andras styrka – och vad som kan hända när denna trygghet inte är så stabil som man vill tro. Nyhetsjournalister kan lära mycket av Weylerkapitlen i fråga om hur man i sin yrkesroll förhåller sig till psykisk sjukdom.

Själva förläggarhistorien är emellertid inte huvuddelen av boken, som handlar om försoning snarare än ”hämnd”. Det som verkligen träffar mig rätt i hjärtat är hur Heberlein lyckas allmänmänskliggöra sin egen släkthistoria och arbetarklassuppväxt (det vill säga, den huvuddel av boken som Expressens kulturchef avfärdar som ”blott ett litet skrivhäfte”).

Det värsta, men kanske också mest intressanta, med den typiskt grumliga ”förhandsdebatten” är att den satt tonen även långt efter bokens utgivning, både i recensioner och analyser av recensioner, och inte minst när den sipprat vidare ner genom nätet till bloggar, facebook och andra diskussionsfora.

På twitter länkades de mest negativa recensionerna, de som i princip enbart riktat in sig på Svante Weyler-spåret, vidare av kända författare och journalister som Unni Drougge och Katrina Janouch, som, visade det sig, inte själva hade läst boken.

På facebook följde jag ett tag tre olika Heberleindebatter, två av dem anslutna till negativa recensenters inlägg, med ett stort antal högprofilerade kulturdebattörer, och där fanns ingenting kopplat till någon egen läsning av boken – alla åsikter och argument låg fortfarande som väl uppuffade kuddar ovanpå sängen som Expressen Kultur bäddat.

Heberlein skriver inte dömande, och tydliggör detta med precision och eftertanke. Ändå dömer hela förhandsdebatten henne just för att fördöma Svante Weyler. Det är ett riktigt deprimerande underbetyg åt svensk kulturjournalistik att den inte kan läsa in sig bättre på en bok än att den måste platta ut den till kvällstidning.

KJELL HÄGLUND