Vad händer om en Trump får makten i Sverige?
I skymningen drar Galatasarays fotbollssupportrar längs en affärsgata i centrala Istanbul. Fansen verkar glada. Deras lag leder sin kvalgrupp i Europa League och i kväll tänker de sig göra slarvsylta av Marseille här på hemmaplan.
De är inte ensamma på gatan. Ungefär var femtionde meter står grupper av tungt beväpnade poliser, ibland flera hundra. Längs trottoarerna står ett tiotal lastbilar med vattenkanoner på taket. I nosen har de något som ser ut som snöplogar, för att kunna skyffla undan motståndare utan att de hamnar under hjulen.
Jag är i Istanbul för att föreläsa för journalister från Libanon, Tunisien och Marocko om självreglering av medier. Arrangör är Niras Svenska AB. Promenaden i vattenkanonernas skugga blir en påminnelse om hur skört lugnet är både i Turkiet och många länder i Mellanöstern. Att många journalister arbetar under svåra förhållanden.
Några av konferensdeltagarna talar om att etiska regler och samarbete runt ett medieetiskt system skulle kunna bli ett kitt mellan kollegor som jobbar för olika medieföretag. Andra menar att självreglering skulle kunna få deras regeringar att backa undan från medieområdet.
När jag lyssnar till deras diskussioner slår det mig:
Ingen klagar på lagarna. De har yttrandefrihet, pressfrihet och någon form av offentlighetsprincip. Något som deras regeringar i internationella sammanhang gärna skryter med.
Problemet är att lagarna inte tillämpas. Det finns undantag, krånglig byråkrati, oändliga väntetider och straff för modiga journalister, straff som inte har att göra med deras yrkesverksamhet utan kan handla om påstådd brottslighet på andra områden.
Konferensens internationelle expert på medielagstiftning heter Joan Barata, jurist från Spanien som är rådgivare och konsult åt en rad internationella organisationer.
Han menar att vi stirrar oss blinda på lagarna och glömmer verkligheten. Som exempel tar han Liberia, som har en av världens bästa medielagstiftningar, men där medierna knappast upplever den frihet som lagen utlovar.
Enligt Barata har Liberia bättre medielagstiftning än Sverige. Till exempel är han kritisk till att Justitiekanslern är den ende åklagare som får driva ett allmänt åtal mot en tidning. Han menar att JK är ett institut som är starkt kopplat till regeringen och att många diktatorer skulle älska att kunna styra den ende åklagare som får ingripa mot medierna.
– I dag fungerar det alldeles utmärkt i Sverige. Men tänk om en alldeles egen Donald Trump skulle ta över makten i ert land!
Hans poäng är att den politiska kulturen betyder lika mycket – eller mer – än lagstiftningen för mediernas frihet. Det stämmer till eftertanke.
Det är inte lätt för de tre delegationerna att hitta en väg framåt. Till sist bestämmer libaneserna sig för att åka hem och bilda en pressklubb och ha den som grund för att skapa ett självreglerande system.
Inte så dum idé. Publicistklubbens bildande 1874 var första steget mot dagens medieetiska system i Sverige.
Fotnot: Galatasaray vann matchen med 4–2.
