Vad har journalister egentligen lärt sig om islam?

Taliban-svensken. Ni vet vem han är. Precis som ni vet vilka Somaliasvenskarna var. De är svenskarna som är lite mindre svenska än de riktiga svenskarna.

Taliban-svensken kallas inte självklart den svenske krigsfången. Nej, han kallas allt från taliban-svensken från Örebro eller den ”svenske talibanen”. Trots att taliban inte är någon nationalitet, blir det ändå synonymt med att avsäga sig allt svenskt. Svenskt är nämligen respekten för demokrati, frihet och jämlikhet.

bryt

Dessa mediernas lustiga namn kan på ytan verka oskyldiga, men de skymmer sikten på ett inte alls lika oskyldigt sätt. Främlingskapet bor alldeles självklart i journalisternas förväntan och språk.

Den svenske krigsfångens pappa har intervjuats i flera stora medier. Ofta står hans religion i fokus. Han ber. Han åberopar Allah. Journalisterna är noga med att framhålla att han är den gode muslimen. Han tolkar koranen som ett fredsbudskap.

Är detta viktigt att veta? Om han hade varit en riktig sunkig bin Ladin-supporter, hade då hans krav på att svenska staten ska ingripa och sonen behandlas rättvist och humant varit mindre legitima? Att han är helt annorlunda och väsensskild står i alla fall klart.

bryt

Muslimerna, de ”svenska muslimerna”, är den enda grupp i det svenska samhället som kategoriseras efter religion. Muslimer mister dagligen sina nationaliteter i medierna. En sekulär iranier och en djupt troende bosnier sitter ihop i samma muslimklump.

Dessutom mister de sin individualitet. Individen reduceras till sin religion, och måste acceptera att tolkas utifrån den. Precis som den som avviker från normen ofta får finna sig i att i medierna prata om sig själv enbart utifrån sin avvikelse.

Men det verkar dessutom nödvändigt att ytterligare kategorisera muslimen i god och ond muslim. En ond muslim kan till och med vara extra ond för att han inte är en tillräckligt bra muslim (Hu, för Muhammed Attas discokväll med sprit).

Nej, inga medier har formulerat det just så dumt. För det sägs inte rakt ut, och ändå berättas det om och om igen. Titta, här har vi en mysmusselman! Han/hon är inte terrorislamist.

bryt

Många journalister skulle säga att det har ett nyhetsvärde att berätta om islam och dess utövare. Jepp, indeed. Men handen på hjärtat… Efter alla dessa spaltmeter där snälla muslimer förnekat att de är terrorister, hedersmördare, slöjfanatiker eller gillar bin Ladin, där de tvingas definiera sig själva i förhållande till en grundläggande negativ bild – vad har du då lärt dig om islam? Tänk efter, som individ eller journalist-svensk. Vet du något om hur ett muslimskt bröllop går till? Vet du vad halal är? Vet du hur sekulära muslimer förhåller sig till religion? Nämn en annan högtid än Rahmadan.

bryt

Men visst bör vi ta religionsfrågor på allvar. Låt oss göra det. Vi hör ”God bless America” sägas i varje presidenttal. Presidenten vill också begränsa aborter, försöker till och med stoppa dem i tredje världen. Han stödjer öga för öga och tand för tand. Vad betyder egentligen Bushs ofta fundamentalistiska tolkning av kristendomen för landets politik? Hur påverkas världspolitiken? Påverkar religionen förhållandet till muslimska länder?

Nej, på det sättet tänker vi inte på religion. Kristendomen tänker vi som icke-religiös och västs alla stater som sekulära.

Att medierna genom sin omedvetenhet medverkar till att

upprätthålla det

strukturella särskiljandet av alla de andra orkar inte journalistiken alltid analysera och fundera kring.

Normen är alltid självklar. Just därför är den själva förutsättningen för att förtryck ska kunna legitimeras, fortleva och blomstra.

Ira Mallik