Vad vi tror oss veta, och vad vi faktiskt vet

Men låt mig ändå börja med en rak rekapitulation av det inträffade – detta kommer nämligen med en belysande automatik att leda direkt till poängen jag vill göra.

För 20 år sedan anklagades filmregissören Woody Allen för att ha begått sexuella övergrepp mot sin då sjuåriga adoptivdotter Dylan Farrow. Det förelåg även en vårdnadstvist om barnet sedan Allen hade lämnat adoptivmodern, skådespelaren Mia Farrow, för en annan av hennes icke-biologiska döttrar, den då 22-åriga Soon Yi Previn, som Farrow hade adopterat ihop med sin förra make.

I brist på medicinsk eller annan bevisning ledde anklagelserna aldrig vidare.

Annons

Dylan Farrow hade själv aldrig uttalat sig om det påstådda övergreppet förrän hon lät sig intervjuas av Vanity Fair i april förra året och därefter, för en knapp månad sedan, skrev ett ”öppet brev” om saken via en New York Times-reporters blogg.

Det öppna brevet föregicks av att hennes bror Ronan och mor Mia Farrow på Twitter upprepat den 20 år gamla anklagelsen mot Woody Allen, samtidigt som Allen tog emot en Lifetime Award på branschgalan Golden Globe i januari.

Dylan Farrows öppna brev blev snabbt världens mest delade text i sociala medier, och i dess bakström fick även en ”mot-artikel” snabb spridning – ett Woody Allen-försvar skrivet av dokumentärfilmaren Robert Weide, dock utifrån Vanity Fair-artikeln och twitterkampanjen från Mia och Ronan Farrow, publicerat före det öppna brevet, hos Daily Beast den 27 januari. Den amerikanska stjärnjournalisten Kara Swisher, som var den som började dela Weide-länken till sina närmare miljonen twitterföljare, presenterade den som ”en motbild” varför den av många antogs vara ett svar till Dylan Farrow.

Och slutligen kom även Woody Allen, under galgen givetvis, med ett (för)svar på op-ed-ledarplats i New York Times den 9 februari, där han utförligt förnekade anklagelsen.

Som mediekonsument gick det inte att komma undan denna ström av bilder, motbilder, minnesbilder, motminnesbilder, nidbilder, motnidbilder. Knappt ens den som aldrig läst på Facebook eller Twitter och aldrig läst en artikel i ämnet har kunnat undgå informationen eftersom den i lika hög grad spridits som soundbites, oneliners utklippta ur texter och tweets, från mun till mun.

Årets skvaller, helt enkelt.

Men historierna, detaljerna, spekulationerna, allt detta snaskiga som spridits, var förstås något helt annat än min rekapitulation här ovan. Och en överväldigande majoritet av dem som jag sett sprida detta har varit mediemänniskor; redaktörer, reportrar. Inklusive jag själv. Trots att det enda jag och alla andra verkligen kunnat veta, verifierat, är det jag skrev i rekapitulationen här ovan. Ändå har journalister världen över tagit ställning för den ena eller andra sidan och fört fram mängder av okontrollerade ”bevis”.

För egen del började det med att jag, som så många andra, överväldigades av den självutlämnande omedelbarheten i Dylan Farrows öppna brev. Jag spred länken. Jag höll nog också i det tysta, spontant, med andra i mitt flöde som ifrågasatte hur människor överhuvudtaget kunnat titta på Woody Allen-filmer de senaste två decennierna.

Sedan såg jag att en mängd mediemänniskor i mina Facebook- och Twitter-flöden uppmanade kolleger och andra att upphöra med att sprida länken med Bob Weides motbild. Den borde inte ens läsas, var alltså meningen. Så jag läste den. Och såg en både ensidig och bitvis omdömeslöst raljant text – men det var en partsinlaga som ändå kändes uppriktig, djupt seriös och med relevanta frågor. Och snart bubblade en våg upp av delningar även av denna text, och det stod klart att folk hade delat upp sig i två anhängarläger. En helhjärtat för Dylan Farrow och anti-Allen, en som nog mer trodde på Weides och Allens version. Man delade främst den text man ”trodde” på, och argumenterade emot folk som delade länkar till motbilden – ofta med en länk till en lista på ”10 ovedersägliga fakta” från Vanity Fair.

Jag delade alla tre texter, och Vanity Fairs faktaruta, efterhand som de dök upp. När Woody Allens text kom (och kändes ungefär lika trovärdig som Dylan Farrows och Bob Weides – ja, jag skulle i alla fall vilja säga att Farrows och Allens texter kändes lika uppriktiga) så hade i och för sig mitt incitament att dela vidare reducerats till att jag ju redan länkat de tidigare två. Jag kände en uppgivenhet och skam. Varför hade jag deltagit i allt detta? Ju mer jag läst – och jag läste allt – desto tydligare stod det att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om sanningen.

Men jag insåg snart att uppgivenheten och skammen inte var inför själva deltagandet. Utan inför min egen mänskliga drift att ta ställning, göra och tänka det rätta, ha ett gott syfte med att sprida vidare. Det är något som ofta sägs vara, och uppmanas att vara, en journalistisk drivkraft. Men jag undrar om det inte minst lika ofta är något som fördunklar, rentav förfelar, journalistiken.

I Woody Allen-härvan hade jag börjat kolla det som påståtts vara ovedersägliga fakta – men de gick överhuvudtaget knappt att kontrollera utan att ytterst landa i gissningar och vinklade tolkningar.

När jag förde fram denna ståndpunkt i sociala medier – att ju mer man läser i denna härva, desto mer bör man nog läsa utan egen åsikt – blev jag angripen för att min hållning kunde ”missförstås”, att den kunde ”skada debatten” och att jag riskerade att ”kränka offer för övergrepp”.

Plötsligt satt jag med ett koncentrat av tillståndet i dagens distributionsexplosiva journalistik, som till sin natur får det okontrollerade att spridas okontrollerat.

Jag kommer att tänka på den kommande BBC-dramaserien Babylon och dess intressanta utgångsscenario: hur Londonpolisens kommunikationsdirektör har sparkats och ersatts av Instagrams (!) före detta head of communications, detta efter att hon har hållit ett TED Talk om ”360-degrees communication” som förfört högsta polischefen… Hennes tes är att inget kan tystas ned, allt måste ut – för att man i görligaste mån ska kunna utöva trovärdigt eget inflytande över underlaget för medias och allmänhetens spekulationer. Detta perspektiv frontalkrockar förstås med poliskårens tidigare informationskultur.

Detta är också en utmärkt drastisk bild av läget för dagens journalistik. Den journalistiska metoden utmanas inifrån av varje enskild journalists mänskliga drifter och preferenser. Det räcker numera allt oftare med att någon annan journalist någon annanstans i spridningskedjan har gjort en faktakoll för att något ska kunna passera som verifierat. Eller att man åtminstone tror att någon annan journalist faktakollat.

Jag har i praktiken ägnat ett antal timmar åt att komma fram till att rekapitulationen av Allen-affären i denna krönikas inledning är den enda möjliga för en objektivt rapporterande journalist. Den mesta tiden ägnade jag åt att stryka den ena efter den andra av faktiska detaljer – många som angetts i tidningars faktarutor – eftersom de insinuerar en ”sanning” åt det ena eller andra hållet men utan att de kan kontrolleras i grunden. Det vill säga, detaljer om anmälningar, dokumenterade händelser, lögndetektorer, psykologutlåtanden och domarformuleringar som i sig kan verifieras men som emellertid i sin tur har ytterst svårkontrollerade och svårtolkade förhistorier och utgångspunkter.

Journalistiken kan inte annat än skvalpa ovanpå samtidsutvecklingens krängande vågor. En global supersnackis är i jämförelse en tsunami. Öppna brev och partsinlagor kommer att bli allt fler och viktigare. Men kanske är det just därför en verkligt traditionell journalistisk princip som kan bringa publicistisk överblick i kaoset:

Den om att granska opartiskt och förutsättningslöst.

Men då gäller det att fiska upp så mycket information vi orkar. För när vi plöjt igenom ett jätteunderlag infinner sig också insikten om gissningars svårigheter och spekulationers praktiska konsekvenser. Och om värdet i att inte alltid försöka avgöra vad som troligen är sant.