Välj rätt miljö om du ska lämna ut dig
Det finns människor som hellre skulle äta giftmaskar än ställa upp på ett hemma-hos-reportage, eller avklädda bilder. Andra tycker att det är höjden av framgång att visa sin gravida mage eller nyrenoverade kök på ett tidningsomslag.
Olika sfärer har olika koder. Författare som väljer att för en bred allmänhet berätta om sina neuroser, olyckliga barndom, excentriska släktingar, de egna anlagen för depression och sexuella erfarenheter mottas nästan som hjältar: ”Modigt, viktigt – gränsöverskridande”, berömmer skriftställarens förläggare eller tidningsredaktör, och myser när han tänker på säljsiffrorna.
Recensenterna är, förutsatt att boken anses ha ett litterärt värde, också entusiastiska. Recensionen slås upp stort och föregås inte sällan av en intervju med författaren.
Leder publiceringarna sedan till liv på twitter och att kvällstidningarna hakar på är alla nöjda och glada.
Annat är det om man är kvinna, ung, blond och väljer att ligga under täcket eller få ett psykiskt sammanbrott med en man i en dokusåpa. Då får man räkna med att för evigt stämplas som en korkad slampa.
Med andra ord: Det gäller att ha välja intellektuell profil med omsorg när man ska fläka ut sig.
Nakenhet är naturligt i Sverige så länge den är avsexualiserad. Nakna och kåta människor, särskilt kvinnor, är onaturliga, så länge de inte beskrivs av den litterära världens alfahannar.
Samma sak med sorg och förtvivlan: kulturlivets högdjur har monopol på att exponera olycka. Random svensk är bara vulgär och konstig om han eller hon gör det.
En intressant förskjutning har dock skett med de sociala mediernas intåg i det offentliga rummet: En okänd twittrare kan snabbt bli en haussad författare och en upphöjd författare ännu snabbare förvandlas till en gapig twittrare. Morgontidningarna liknar allt mer vad kvällspressen var för tjugo år sedan medan kvällspressen orienterar sig allt mer mot sociala medier.
Och, som flera gånger påpekats den senaste tiden, förlagen arbetar allt mer som gamla tiders skvallerpress.
Denna utveckling har förstås konsekvenser för dem som är content providers: Allt fler journalister skriver mer om folks privatliv än om människors yrkesliv, till exempel.
Detta är inget man vill kännas vid, och alla tricks tycks tillåtna för att mörka att det i första hand är skvaller man säljer. Det heter att man skildrar överklassen. Eller underklassen. Eller den kvinnliga sexualiteten.
Författarna pressas att flytta gränsen för sin integritetslinje. Och visst ställer man upp – man vill ju att folk ska läsa det man skriver.
Men det flytande gränslandet för skribentens personliga integritet borde vi tala mer om.
Jag tänker ibland att det kanske skulle vara hälsosamt och utvecklande för mig att hångla upp någon i en dokusåpa eller hälla i mig ofantliga mängder sprit i direktsändning. Men en skammens rodnad drabbar mig när jag inser att jag är för gammal för sådant.
Men ett kraftig retuscherat omslag med barnen i famnen, då? Lite kul måste man väl få ha? Risken är att jag i samma stund jag fick se omslaget skulle känna att jag utelämnat barnen på ett sätt som inte känns ok.
Där har både redaktörer och förläggare något att tänka på.
Och en sak slår mig mitt i detta egotrippande filosoferande: vad har hänt med alla dessa kvinnliga skribenter och författare som till redaktörernas förtjusning skrivit om de mest privata delarna i sina liv. De är ganska många vid det här laget: kvinnorna som någon gång, under ett par korta veckor, stått i strålkastarljuset men som det sedan blir spöklikt tyst kring.
Kvinnor som spåtts lysande litterära karriärer, men som i dag i bästa fall återfinns på någon blogg eller mikroblogg.
Jag menar att någon har ett ansvar för dem. Till exempel förläggare och kulturredaktörer.
Dilsa Demirbag-Sten
