Var är alla icke-vita grävare?

En hel del internationella gäster fanns på plats i Kalmar där priserna delades ut. En av dem observerade med spänning vad som skedde under prisutdelningen. Efteråt vände hen sig mot mig och frågade: ”Var är alla svarta grävande journalister?”

Frågan lämnade mig lite svarslös. Som ordförande i föreningen som delar ut Guldspadarna och dessutom som icke-vit, så borde jag haft ett svar. Istället satt jag där och nickade lite artigt, utan att få ur mig något riktigt vettigt. Faktum är att frågan såklart är relevant. Bland alla nominerade till Guldspaden 2018 fanns inte en enda person som identifierade sig som svart. Och knappt någon hade heller utomeuropeisk bakgrund. Bland de som skickar in bidrag till spaden ser siffrorna troligen något bättre – men långt ifrån tillräckligt bra ut.

Det är ett problem.

Annons

Andelen utrikesfödda i Sverige är idag knappt 20 procent. Av dessa är en stor del födda utanför Europa. En del av dem har kommit till Sverige väldigt nyligen, men många har redan decennier i Sverige bakom sig. Med sig har de haft massor av kunskaper och perspektiv som infödda svenskar saknar. En del har blivit ofrivilliga experter på hur vänskapskorruption trasar sönder ett samhälle, andra vet precis hur man bör närma sig vissa folkgrupper på ett bra sätt som journalist.

Jag förenklar en del, såklart. Men alla som läser det här förstår andemeningen. Den grävande journalistkåren behöver återspegla vårt samhälle bättre än idag. Risken är annars att den undersökande journalistiken i Sverige missar avgörande frågor för stora delar av befolkningen.

Vissa redaktioner är idag bättre än andra på att lyfta olika perspektiv. Men när det gäller grävreportage så är det alltför vanligt att de ska passa in i en mall för att redaktionen ska välja att lägga resurser på arbetet. Här måste arbetsledare bli bättre på att lyssna till nya idéer.

En aspirerande grävande journalist hörde av sig till mig för en tid sedan, och berättade om en handfull spännande idéer om gräv som skulle beröra den muslimska delen av befolkningen i en svensk stad. Flera av hennes idéer var sådana som – om de gick i mål – utan tvekan skulle kunna leda till en Guldspadenominering. Problemet var att hennes redaktörer var totalt ointresserade. De förmådde inte förstå sprängkraften i reportagen eftersom det krävde att de kunde sätta sig in i ett annat perspektiv.

Det är i precis de situationerna som den svenska undersökande journalistiken ställs på prov. Och det är i de situationerna som en del icke-vita journalisters idéer väljs bort, till förmån för något annat. Den svenska mediebranschen kan och bör göra mer för att förändra det. Det gäller såklart även föreningen där jag är ordförande, och där en jury delar ut Guldspaden.

Lyckas vi ändra på detta så lär det bli betydligt vanligare med svarta och bruna vinnare och nominerade till Sveriges finaste journalistpris Guldspaden.