Vår besatthet av Dagens Nyheter

Under ett roligt år i mitt yrkesliv jobbade jag på Dagens Nyheter. Det skulle jag kunna berätta massor om. Oj,oj. Ni anar inte. Men låt mig välja två fascinerande fenomen: det stora DN-hatet och den stora DN-fixeringen.

Kanske kan man se dem som grenar på samma träd, två sjukdomar från en och samma bakterie. (Det finns dock en finfin huskur. Jag ska återkomma till den.)

Hatet först: DN-hatets intensitet och utbredning kan man bara få en klar bild av från insidan. Samma gäller de skogstokiga konspirationsteorier som frodas kring tidningen. Ni skulle se hatbreven. Ni skulle läsa medietyckarnas spalter. Eller vänta, det gör ni förstås. Men oavsett vilket är syntesen precis densamma, om man skrapar på ytan och letar motiv, och den kan sammanfattas i två enkla meningar:

Annons

Jag är inte med i DN. Därför är DN en tidning i förfall.

Betänk detta: det räcker att en imbecill målarkludd hänger upp tre ”Tjäder i solnedgång” i en konsthall uppe vid norska gränsen för att han och alla hans släktingar ska kräva ett uppslag i kulturdelen. De skickar gärna sina försändelser i sex kopior (varav en till Bonnierbolagens styrelseordförande).

När denna tänkta målarkludd då inte får sitt utrymme tar han det till intäkt för ”DNs ohälsosamma inflytande” eller ”maktens arrogans” eller ”DNs konsekventa mobbning av fristående konstnärer” etcetera.

Tänk er nu detta upphöjt till tio.

Och lägg till det alla personer som i spalter som denna skriver, tja, lite vad som helst om Dagens Nyheter. Vilda gissningar om ”maktspel” och mystiska ”petningar” gjorda av kulissmakthavare i olika ”sfärer” är allra vanligast.

Detta handlar om en besatthet. Människor som inte lyckas publicera sig i DN blir besatta av DN. Människor som har slutat på DN blir besatta av DN. Jag har sett förvirrade brev från ”frilansar” som anser sig ha fått ”yrkesförbud” för att de har fått nej till en stollig idé.

All måttlighet saknas så fort någon nämner DN – vilket leder oss till variant nummer två av detta syndrom: DN-fixeringen. Inte lika patologisk – men lika allvarlig.

För att ha ett så diversifierat medielandskap som Sverige trots allt har, så är vi pinsamt besatta av Dagens Nyheter.

Det gäller förstås även ur ett mer DN-kritiskt perspektiv än mitt. Hur är det möjligt att vi på andra tidningar så flåsande är beredda att göra vänsterkryss på debatt i en annan tidning än vår egen? (Ta inlägget om att det är vanligt att journalister hotas i jobbet, som vevades land och rike runt måndagen den 12 februari. Grejen hade aldrig ens citerats om den förekommit i ett annat medium först.)

Svenska journalister visar sin dåliga fantasi genom att lägga sina tidningar bredvid DN och jämföra, i stället för att vända ansiktet söderut, mot den europeiska tidningstraditionen.

Överdriver jag? Jag tror inte det. Det kan vara värt att nämna att SVTs Aktuellt en gång, då DNs redaktion hade en förtroendeomröstning om chefredaktör Jutterström, valde att toppa sin sändning med det.

Det är sant.

Världen står i brand, men några journalister på DN är lite tveksamma inför sin utgivare. Aktuellt toppar.

Frågar ni mig är DN fortfarande landets bästa och mest inflytelserika tidning, och som sådan ska den noga granskas. Men jag tror ändå att vi gör klokt i att ta en kollektiv dos universalmedicin mot både DN-hat och DN-fixering: att då och då lyfta blicken lite.

Andreas Ekström

kulturjournalist, Sydsvenskan

PS. Ni ville ha några namn också? På i övrigt säkert förträffliga personer som babblar så där misstänkt ofta om DN? Det ska ni få: Jan Guillou, Pontus Schultz, Viggo Cavling, Peppe Engberg, Liza Marklund samt hela Expressens och Aftonbladets kulturredaktioner.