Var finns kritiken mot Stampen?
Det var i april för tre år sen. Åldermannen Lars Hjörne rökte engelska cigaretter i villan i Arild. Och berättade hur snacket gick mellan honom, hans son Peter och dennes bundsförvant Tomas Brunegård, Stampens dåvarande verkställande direktör. I dag styrelseordförande.
Lars Hjörne knarrade:
– När jag kommer släntrande och hälsar på Brunegård frågar jag alltid: Vad har du köpt i dag då!? Då blir Tomas så ond på mig. Du får inte säga så!
– Han är så fruktansvärt expansiv, Brunegård. Möjligen snudd på för expansiv. Jag sade till honom: efter varje förvärv måste vi lugna oss lite. Vi måste konsolidera innan nästa steg. Jag krävde det ordagrant till protokollet.
Lars Hjörne plirade i den stickande tobaksröken. Han visste att hans förmaningar hade begränsad effekt. Lars Hjörne hade sett sin son och dennes hitman Brunegård köpa sig upp genom landet. Expansionen hade formen av en banan. Tomas Brunegård ritade själv kartan på vita tavlan i direktörsrummet på Polhemsplatsen: de södra kustlandskapen och sedan in i Närke, Västmanland, Sörmland.
Tanken var att köpa lokalpress i högskoleorter med tillväxt. Genom några häpnadsväckande affärer hade Stampen – familjeföretaget som en gång handlade under den försiktiga devisen "en man, en tidning" – blivit Sveriges största tidningsägare. Med uppköpen började ägarfamiljen unna sig generösa utdelningar i 50-miljoners klassen (18,6 miljoner till Peter Hjörne årligen).
Å ena sidan stora förluster (862 miljoner för 2013) skulder (1,2 miljarder netto), nedskrivningar (790 miljoner) och varsel (500 personer). Å andra sidan arvode på en halv miljon i månaden till ordföranden. Lättsinnet har till slut gjort bankerna nervösa. Nu tvingas Stampen sälja Mitt-i-tidningarna i Stockholm i en första affär. Totalt måste man enligt medieuppgifter sälja tillgångar på minst en halv miljard. Häromdagen lämnade verkställande direktören Pelle Mattisson Stampen. Bara i Peter Hjörnes kolumner i GP är tonen lika hurtigt sorglös som vanligt. "Vi tror på Göteborg!" .
Familjeföretag, säger man lite på slentrian, en en bra form för medieägande. I familjeföretag traderas respekten för det publicistiska hantverket. I familjeföretag finns enskilda individer att ställa till svars. I familjeföretag finns inte samma avkastningskrav som i börsnoterade bolag.
Men gäller detta i praktiken? Familjen Hjörne brukade, liksom Bonnier, vara en påpassad medieägare. Peters pappa Lars Hjörne gycklades i revyér och romaner. Polhemsplatsen kallade Monopolshemplatsen. Göteborg var Hjörneborg. Varje tecken på ökat maktanspråk och girighet kritiserades stenhårt och omedelbart. I ett sådant klimat funkar familjeföretaget som ägandeform. Man är försiktig med expansion och utdelning, vinsten återinvesteras.
Men får familjeföretagen expandera och berika ägarna utan motstånd blir formen farlig. Bristen på insyn destruktiv. Det är ett underbetyg till kultur- och mediejournalistiken att några enskilda familjekoncerner helt utan diskussion fått rita om ägarstrukturen av den svenska pressen. Det är inte rimligt att Sveriges största tidningsägare kan hantera medieägande så vårdslöst som man verkar ha gjort utan att konsekvent ställas till svars i Agenda, Studio Ett, Dagens Nyheter.
Det är inte rimligt att fadern – eller familjens banktjänstemän – är Peter Hjörnes främsta kritiker.
