Var metodisk vid intervjuer
För en tid sedan blev jag uppringd av någon som skulle skriva en artikel om hur man intervjuar. Första frågan: ”Hur gör man en bra intervju?”
Hjälp, tänkte jag och skannade av mina 300 föreläsningar inuti huvudet, för att hitta en ände att börja i. Frågan blir knepig eftersom jag kan prata i två dagar som svar på den. Ungefär som att fråga: hur gör en journalist?
Någon dag senare ringde någon annan i samma ärende. Första frågan:
– Du har skrivit en bok som heter Intervjuteknik. Hur kom det sig att du skrev den?
Frågan fungerade bättre. Och den öppnade för följdfrågor som förstås i sin helhet gav svar på hur man gör en bra intervju.
Själv har jag nytta av att tänka metodiskt när jag förbereder mina intervjuer, särskilt då det är ont om tid.
I min dator på jobbet har jag en mall som jag utgår från när jag ska skriva manus till ett nytt Plånboken i P1 där jag är programledare. Programmet har ett fast format. I början ska i regel någon ställas till svars. Därefter har vi ofta en gäst, som till exempel har skrivit en bok, och så vidare.
Gästerna och situationerna varierar självfallet. Men i min mall har jag ändå skrivit in frågor som är sådana att de kan fungera med vem som helst, i vilket ämne som helst. De ligger till grund när jag bygger upp intervjun, men är också en räddningsplanka om jag inte skulle hinna förbereda några frågor alls.
Här är två frågemallar, tillämpbara för de flesta av all världens intervjuer.
Händelseintervjun:
Många människor intervjuas därför att de ska berätta om något de varit med om. Då behöver du som intervjuare inte krångla till det.
Börja med:
– Vad var det som hände?
Fortsätt med:
– Och vad hände sen?
– Och sen?
– Och vad hände då?
Avsluta med:
– Vad tänker du om det som hände?
Frågeserien är lika enkel som den ser ut. De flesta börjar vid ”rätt” tillfälle när de får den första frågan. Låt sedan frågorna färdas längs den kronologiska linjen och avsluta med en sammanfattning eller reflektion. Undvik att hoppa fram och tillbaka i kronologin eftersom det stör berättelsen och hindrar minnen att finna sin associativa väg.
En sådan mall kan räcka för en lyhörd intervjuare, när någon ska berätta om en händelse. Blir berättelse för långrandig kan man ”spola framåt” genom att ta den lite närmare slutet:
– Och när ni sedan kom fram till tullstationen i Katmandu, vad hände då?
Eller tryck på ”slow play” om den intervjuade skyndar iväg alldeles för fort från det mest spännande:
– Vänta, berätta lite mer om vad som hände där vid tullstationen.
Problemintervjun:
Handlar det inte om någon upplevelse, rör det sig oftast om någon form av konflikt eller problematiserad sakfråga. I alla fall i de intervjuer journalister gör. Där ser min enklaste mall ut så här.
Börja med:
– Vad är problemet?
Fortsätt med:
– Vad är orsaken?
– Vad blir konsekvenserna (om ingenting görs / i värsta fall)?
– Vad kan man göra åt det? (Vad är alternativen?)
Avsluta med:
– Hur illa kan det bli? När kan det vara löst?
Vad-är-problemet-frågan leder direkt in till konfliktens kärna, eller problematiseringen av sakfrågan. Det finns förstås många vägar att gå vidare beroende på det svar man får. Men mallen ovan kan vara effektiv för att få fram analys och argument i en sakfråga.
Med förstärkningar som ”i värsta fall” kan vad-blir-konsekvenserna-frågan ge mustiga skräckscenario-citat
Makthavaren kan få frågan vad som kan eller borde göras. Tjänstemän längre ner i hierarkin kan ha lättare att svara på en fråga som enbart ber dem bena ut alternativen till lösningar.
Intervjun kan sedan avslutas med en fråga som knyter ihop eller blickar framåt.
Slutligen: här är några exempel på bra och dåliga frågor, utifrån min personliga erfarenhet.
Frågor som tenderar att floppa:
– Vem är du?
– Vad driver dig?
– Hur går skapandeprocessen till?
– Hur ser dina dagar ut?
– Vad är det värsta (bästa) exemplet på…?
Frågor som fungerar bättre:
– Vad var vändpunkten? När insåg du att…?
– Hur kom det sig att du bestämde dig för att (skriva boken/sätta upp pjäsen/…)?
– Men om någon skulle säga att … vad säger du då?
– Hur då?
På en whiteboard på Plånbokens redaktion står det ”Om du ska vara lite självkritisk…”. Formuleringen visade sig vara magisk. Reportern som använde den fick faktiskt ett riktigt bra, självkritiskt svar.
Men ni som nu snor den formuleringen, lova att ni använder den med måtta.
