Våra barn, andras ungar

Varför skapar vissa historier ett så starkt engagemang, medan andra passerar spårlöst förbi?

Det brinner i Paris och de stora nyhetsredaktionerna sänder direkt, timme efter timme. Dagarna efter branden som så när ödelägger den enorma katedralen fylls sociala medier av jämförelser om vad de insamlade Notre Dame-pengarna skulle kunna räcka till om de istället användes för att mätta svältande, rädda korallrev eller hjälpa offren i Jemen.

Varför skänker världens superrika mer pengar till återuppbyggnaden av Notre Dame än till världens svältande, undrar upprörda röster.

Annons

Ja, varför?

Några dagar senare inträffar nästa stora händelse: terrorattacken på Sri Lanka med över 300 dödsoffer. Trots detta är det sju gånger så många Google-sökningar på Notre Dame än på Sri Lanka, låter Al Jazeera oss veta.

Allt handlar förstås om identifikation och närhet. Det är svårt att ta till sig det ogripbara om vägen in i berättelsen saknas. Sri Lanka är långt borta, Paris är ur flera perspektiv nära. Men när New York Times  berättar historien om barnen från de två miljardär-familjerna; de som sprängde och de som sprängdes, blir det plötsligt nästan lika ”verkligt” som med Skråmos barn. Alla kan vi se bilden framför oss: hur det ena barnet sitter vid frukostbordet på lyxhotellet, medan det andre är på väg ut ur hissen med bomben som snart ska snart detonera. Eller, som det står i artikeln, ”The two families, the Povlsens and the Ibrahims, were about to intersect”.

Ja, det kunde det ha varit våra barn. De vid frukostbordet alltså. Och det är då närhetsprincipen fungerar, texten blir relevant och engagerar.

Niklas Orrenius långa reportage om IS-barnen i Syrien är välbalanserat, men när DN:s etta fylls av svenske Mohammed kapitulerar våra känslor. Må vara att han heter Mohammed, må vara att han är barn till en vedervärdig terrorist, men han är i alla fall svensk – en av de våra – och då ska han hem!

Fast det är klart, någonstans skaver det faktum att Mohammed och hans syskon får mer uppmärksamhet än de många barn som fallit offer för hans föräldrars framfart. Och extra paradoxalt blir det när samma personer som upprörs över att Notre Dame får större medialt utrymme än Sri Lanka kräver att svenska staten ska ”hämta hem” terroristens barn.

Hur man som redaktör än gör riskerar det att bli det fel.

För även om alla barn har samma rättigheter så är vissa barn är viktigare än andra. Särskilt om det finns en historia att berätta, på göteborska’ dessutom.

Några veckor tidigare har Barnombudsmannen släppt sin årliga rapport, som denna gång handlar om de övergrepp som barn och unga utsätts för på institutioner och HVB-hem runtom i Sverige.

Det är ingen rolig läsning. Rapporten handlar om några av de mest utsatta och mest utelämnade i vårt samhälle. Och det är långtifrån några ”trevliga barn”. Tvärtom, de rymmer och de knarkar, de försöker begå självmord och är allmänt besvärliga.

Det blir inte direkt några svallvågor i svensk media. Här finns ingen gullighet att identifiera sig med.

Våra barn, andras ungar.

Hon ser både bestämd och barsk ut, ”Carefully unsmiling” som The New Yorker så träffande uttrycker det. Vi känner oss ertappade och skuldmedvetna. Det finns inget att tycka synd om när det gäller Greta. Snarast är det vi som är rädda för henne.

I Bryssel talar Greta om ”cathedral thinking”, att tänka långsiktigt och ha visioner.  Att de flesta mediechefer brottas med denna långsiktighet, inte minst i utrikesbevakningen, vet vi bara alltför väl. Men hur ska vi bevaka Greta? Är vi för kritiska? Är vi inte tillräckligt kritiska? Är det faktum att hon är större än Zlatan i sig nog för att vi ska citera vad medier runt om i världen skriver om henne?

Barn ska ju vara gulliga som kattungar. Och när de inte är det har vi svårt att navigera.

Särskilt när det är de som läxar upp oss.