Våra lägereldar falnar långsamt
För en tid sedan stötte jag ihop med en hög chef på SVT och fick då lära mig att det finns program som kallas lägereldar.
Lägereldar är program som samlar stora mängder tittare i många åldersgrupper från skilda kategorier. Lägereldar är program som många människor från skilda delar av samhället kan referera till och samtala om och som därmed föder ett slags gemenskap mellan dem.
Lägereldar är numera ovanliga eftersom alltfler program vänder sig till speciella tittargrupper i speciella åldersgrupper med speciella intressen och köpvanor. Så även i SVT, som på ju något sätt har betalt för att slippa ta hänsyn till den här typen av kommersiella marknadskalkyler, men som ändå i förvånansvärt hög utsträckning tycks låta sådana kalkyler påverka programutbudet.
I varje fall tycks i SVT allt oftare förekomma just det slags program som i kommersiella kanaler är skräddarsydda utifrån ett annonsdrivet målgruppstänkande. Effekterna av indirekt reklamsponsring på programutbudet i SVT är i det sammanhanget inte tillräckligt utredda. Riksrevisionen skriver i sin granskning av saken förra året att det inte finns några garantier ”för att otillåten sponsring eller otillbörlig påverkan på programmen från externa finansiärer inte skulle kunna förekomma i praktiken”.
Lägereldar kommer sannolikt att bli än mer ovanliga i takt med att utbudet av kanaler och program blir oändligt och samlingen kring utbudet görs alltmer oberoende av tid och rum. När var och en var för sig kan samlas kring vadsomhelst närsomhelst, blir det rimligen allt mindre som vi gemensamt kan referera till och samtala om och få gemensamma minnen och erfarenheter av.
De lägereldar som ännu finns kvar (att döma av tittarsiffror) är enstaka underhållningsprogram och stora sportevenemang, gärna i kombination med något slags tittaraktivitet som att SMS-rösta eller slå vad. De lägereldar som snabbt falnar är politikens och publicistikens.
Det är naturligtvis inte helt oviktigt vad slags lägereldar det är vi samlas kring och vad det är för slags gemensamma erfarenheter vi får chansen att dela och diskutera. Det är i och för sig inget fel på lägereldar som På spåret, Så ska det låta, Let’s Dance eller Idol, än mindre på en lägereld som Skavlan, men dessa fyller knappast tomrummet efter de lägereldar som falnat i takt med att politiken tagits över av PR-byråer, journalistiken av räknenissar och demokratin av experter.
Vad som är orsak och verkan i den här utvecklingen är inte helt enkelt att reda ut. Vem behöver lägereldar när var och en kan tända sitt eget tomtebloss på nätet? Vad slags lägereldar kan upprättas i ett samhälle präglat av globalisering, individualisering och kulturell/etnisk mångfald? Likväl är lägerelden en sinnebild för det slags offentlighet som varje demokratiskt samhälle behöver och det är därför ingen liten sak om och när lägerelden falnar.
Jag har alltid tyckt illa om anspråken hos det vi i dag kallar gammelmedierna på att utgöra en tredje statsmakt, eller möjligen en fjärde, men det går inte att komma ifrån det nära sambandet mellan gammelmediernas historiska framväxt och den nationella lägerelden – och därmed den nationella demokratin. I den meningen har kvaliteten på journalistiken haft ett direkt samband med förmågan hos ett samhälle att utforska och förstå sig självt, och i den mån gammelmedierna tycks ha förlorat förmågan och intresset att spela den rollen och ingenting annat tills vidare tycks ha förmågan och intresset att fylla den, så är det inte bara är lägerelden som falnar utan också demokratin.
Med detta sagt, min djupa respekt för tidskriften Fokus och dess uthålliga finansiärer för att åtminstone ha förstått vad det hela handlar om. Och min något mindre respekt för SVT för att inte ha gjort det i den utsträckning som förmågan medger och situationen kräver.
