Varför får man inte vara rolig?
Den här aversionen mot det lustiga är märklig eftersom vi svenskar älskar brittisk komik och därför att den brittiska journalistiken ofta är väldigt rolig.
Veckans krönika handlar om det sista riktigt känsliga och tabubelagda ämnet inom modern journalistik, nämligen att vara rolig.
Min inspiration vaknade med historierna om Naken-Jan från Radiohuset. Det påstods att någon bjudit in honom att posera i de omdiskuterade halvmiljonersofforna i entren och att sofforna efteråt avlägsnats för sanering. Sedan ryktades det att han skulle komma på Lisa Söderbergs avtackning samt att spjuvrarna på P3 tänkte smuggla in honom på Ekots julfest vilket ansågs extra kul eftersom Ekots folk är totalt humorbefriat.
Ryktena hade sannolikhetens prägel. Alla som lyssnar på Ekot kan försäkra att de inte håller Killinggänget vaket om nätterna precis.
Sedan var det någon på en mejllista som skulle skriva om bröd i något sammanhang och undrade vad som kunde vara ett lämpligt arvode och genast var vi några som började göra oss lustiga och skämtade om ”brödfödan”, vara ”påläggskalv”, komma upp sig i smöret eller att behöva leva på smulorna och det skulle vi naturligtvis inte ha gjort.
Raskt blev vi uppsträckta av listpolisen.
Vi hade begått en av journalistikens allvarligaste synder, vi hade försökt vara roliga. Uselt roliga, dessutom.
Det ska man passa sig för.
Risken finns nämligen att någon kan få för sig att man inte är seriös.
bryt
Jag känner en kille som bland annat redigerat den avdelning av Financial Times som heter ”American Company News” och han är rolig. Det syns när han varit framme. En nyhetsartikel om hur en hamburgerkedja köpt upp en annan på den expansiva japanska snabbmatsmarknaden har rubriken ”Takeaway takeover in Land of The Rising Bun”. Han berättar att en gång när han utbildade sig till journalist hade dom texten ”You can be anything but boring” på väggen längst framme i stora föreläsningssalen och han brukar ursäkta sig själv med att säga ”när allt kommer omkring så jobbar vi ju ändå i underhållningsbranschen allihop”.
Jag sa samma sak till en av landets mest kända nyhetsuppläsare en gång när hon ringde upp mig och var arg men hon blev bara sju resor mera rasande och röt ”Det är mycket möjligt att DU!!! gör det men jag sysslar med SERIÖS nyhetsförmedling!!!”
bryt
Hoppsan. Den här aversionen mot det lustiga är märklig eftersom vi svenskar älskar brittisk komik och därför att den brittiska journalistiken ofta är väldigt rolig. Jag tänkte skriva att inställningen är tysk på samma sätt som den svenska akademiska traditionen är väldigt tysk, men jag tror inte att det förhåller sig så. Det är möjligt att den är amerikansk i stället för de amerikanska kolumnister som svenska opinionsbildare älskar att läsa in sig på, de tar alltid sig själva på ett extremt blodigt allvar. Och titta bara på hur Woody Allen slits mellan att vara ”rolig” och att vara ”viktig”. Det är nog den traditionen som placerat tavlan med texten ”Du skall icke underhålla” på den svenska journalistikens finrumsvägg och den ende som inte verkar bry sig om det är Johan Hakelius.
Hakelius är mannen som slutade skriva på ledarsidorna och blev vanlig krönikör just för att kunna ta ut svängarna lite mer, skriva friare, och för att kunna strunta i just det där budordet. Och Hakelius kan vara makalöst, fantastiskt, briljant, dräpande rolig med det resultatet att det givetvis inte är någon av betydelse som bryr sig om vad han skriver numera.
