Varför försvarar vi inte tidningen Brand?
Den anarkistiska tidningen Brand är en förarglig publikation. Det är meningen. Sådan är anarkismen.
Den anarkistiska tidningen Brand är en förarglig publikation. Det är meningen. Sådan är anarkismen. Förtal förekommer. Exempelvis får den föga respektable publicisten Mats Drougge, utgivare av ”manstidningen” Slitz sina fiskar varma. Han klandras inte bara för sin bristande moral, han presenteras också i förnedrande fotomontage och beskylls för brott. Huruvida detta förtal är brottsligt eller ej skulle i så fall avgöras i ett tryckfrihetsmål vid Stockholms tingsrätt. Men då är det upp till redaktör Drougge att själv bestämma om han vill ta risken att gå upp i domstol, överösas med nya beskyllningar, bli utflabbad och riskera att juryn frikänner. Han har valt att avstå, vilket förefaller taktiskt riktigt.
Allt detta är i sin ordning. Den liberala svenska tryckfrihetsgrundlagen skyddar inte bara förargliga anarkistiska tidningar utan även Journalisten, vars ansvarige utgivare knappast riskerar fängelse för ovanstående rader.
Möjligen blir juridiken mer komplicerad när det gäller den uppenbara förtjusning med vilken tidningen Brand redovisar olika former av personförföljelse mot redaktör Drougge. Hans bil har saboterats och hans portgång försetts med sådana synpunkter i målad skrift rörande hans person att de vore ägnade att utsätta honom för annans ringaktning eller missaktning, kvinnomisshandlare mm. En nitisk åklagarmakt skulle kunna få det till att tidningen uppmanat till denna brottlighet (skadegörelse och förtal enligt vanlig lag). Det har åklagarmakten avstått från, vilket också förefaller taktiskt riktigt. Sådan är nämligen åklagarmakten, man tänker politiskt och taktiskt. Om en uppenbar svinpäls beskrivs sålunda är det inte angeläget att inskrida till svinpälsens försvar. Lagen är inte absolut i praktiken.
Därför är det ur flera synvinklar bekymmersamt att säkerhetspolisens avdelning för författningsskydd anmält tidningen Brand till JK för tryckfrihetsåtal och haft framgång. JK har verkligen åtalat tidningen, målet skall upp i Göteborgs tingsrätt.
Nu gäller saken dock inte en enskild medborgares heder utan själva statens säkerhet. Då anarkistiska ungdomar ockuperade en byggnad i Linköping, beväpnade med såväl slangbellor som gatsten och bensinflaskor, något de unga vildhjärnorna kommer att lagföras för i vanlig ordning, vore de, enligt Säpo, uppviglade av tidningen Brand.
Nu är det allvar. Uppvigling till ohörsamhet mot staten och angrepp mot den statliga ordningsmakten är inte kattskit. Sådana åtal var vanliga under förra hälften av 1900-talet och riktade sig i huvudsak mot arbetarrörelsens publikationer.
I det åtalade numret av Brand, nr 1/00, finns en parodi, en av många, på Vecko-Revyn. Här tipsas om, inte hur man skall få ett lyckat party, utan i samma lättsinniga tonfall, om hur man ska se till ”att just din kravall blir en garanterad succé”. Tipsen är parodiska. Vad gäller gatsten erinras läsaren om det vådliga i att dessa vapen kan hamna i nassarnas händer. Vad gäller klädsel vid kravall rekommenderas diskret och ledig klädsel, samt avråds bestämt från Zebrakavajer som hopplöst ute på kravall. Nykterhet och drogfrihet framhålls.
Säpos analytiker har funnit att de ungdomar som greps i Linköping faktiskt var nyktra och att de släpat ihop mycket gatsten. Säpos tanke är att detta förhållande har ett direkt kausalt samband med tidningen Brands parodi på Vecko-Revyn några månader tidigare.
Låt oss anta att en gästskribent från Brand här i Journalisten hade framfört samma parodi. Exakt samma text. Är det någon som inbillar sig att Säpo och JK då hade krävt Kurt Nurmi i fängelse?
Naturligtvis inte. JK och Säpo hade då gjort ett annat taktiskt övervägande än de gjorde beträffande den lilla förargliga tidningen Brand.
Emellertid är det med avsevärd nit som Säpo utrett vem som skall hållas ansvarig för den påstådda uppviglingen i Brand. Man har uppspårat och förhört tidningens tryckare och hotat honom med åtal om han inte skakade fram rätt upphovsman.
Det gick utmärkt. Dock inställer sig omedelbart frågan om varför denna taktik inte har kunnat tillämpas när det gäller diverse nazistiska publikationer som hetsar mot folkgrupp mm. Den för en publicist mest oroande frågan är emellertid en annan. Jag gillar inte anarkisternas upptåg och deras tes att demonstrationer skall vara brottsliga. Det gör inte dagspressens redaktörer heller, lika lite som etermediernas etablissemang.
Är det därför vi inte försvarat tidningen Brands tryckfrihetsrätt? För om Säpo och JK riktat samma attack mot Journalisten, eller någon mallig morgontidning i Stockholm, så hade vi alla hjälpts åt att medialt ångvälta dessa korkade ämbetsmän så att de vore tillplattade för överskådlig framtid. Såg vi alltså inte huvudsaken därför att bisaken var alltför förargliga ungdomar?
