Varför hoppar inte Josefsson på nån stor kille?
Offren är alltid mycket små, som en hemmafru i borgerlig villaförort, en socialsekreterare, eller bypolitiker på Lidingö som inte fattar när kameran är på och så vidare – de blir alltid mardrömslikt underhållande i sin förnedring. Däremot har jag aldrig sett Josefsson hoppa på någon stor kille, som Gudrun Schyman eller Göran Persson som bara skulle ha viftat undan hans bondfångartrick.
Jag har ingenting emot journalistiska avslöjanden. Tvärtom, några av mina bästa vänner är stora avslöjanden.
Vad som däremot börjar te sig som ett allt större publicistiskt problem är den tilltagande kulten av det journalistiska avslöjandet. När Åhlén & Åkerlunds så kallade stora journalistpris reformerades häromåret, möjligtvis en åtgärd i panik då man gett ett av sina priser till en notorisk kriminalreporter och en bedragare, så var det illavarslande när man uppfann den helt nya kategorien ”Avslöjandet”. Det innebär ju att en hel prisklass reserveras för ett ytterst begränsat bidrag av vanligtvis underhållningskaraktär.
Och det är en högst tvivelaktig värderingsgrund för vad som menas med god, och framför allt föredömlig och berömlig, journalistik.
bryt
Samma fälla synes mig föreningen Grävande Journalister ha hamnat i när de gav sitt – alternativa? – journalistpris till Janne Josefsson, dessutom för samma reportage som Åhlén & Åkerlund redan belönat, den skojfriska provokationen med bortdribblade småpolitiker i valstugorna.
Jag har ingenting emot små skojfriska journalistiska provokationer heller, anmäler jag härmed försiktigtvis.
Däremot är det ett grundfel om den typen av lättviktigheter upphöjs till journalistiskt ideal, en sorts prisnorm att sträva efter, ett sätt för varje nyutexaminerad att göra sig ett namn. Då förspills nämligen alltför stora journalistiska resurser på att tänka ut provokationer och dribbel med dold kamera och annat som snarare borde förvisas till kabeltelevisionen.
bryt
Den som mer än någon annan gillrat en fälla åt sig själv i det här avseendet är förstås Janne Josefsson i statstelevisionen. Vilket visade sig med närmast tragisk tydlighet i hans reportage om de unga och förståndshandikappade föräldrar som fått sitt barn omhändertaget av myndigheterna. De ansvariga, mycket små, myndighetspersonerna torterades med oändliga förhör inför kamera tills de säckade ihop, viftade avvärjande eller betedde sig misstänkt – och då först kunde bilderna på dem användas. Det är en av televisionens mest ohederliga tekniker, ingen liten makthavare kan stå emot. Och de stora utsätts aldrig för sådant.
Därutöver pressade Janne Josefsson storyn till yttersta förenkling genom att vilja få oss att tro att enda skälet till att föräldrarna fått sitt barn omhändertaget vore att de vid ett tillfälle blandat vällingflaskan fel.
Skälet till att anständiga journalister ytterst sällan eller aldrig kan beskriva vårdnadstvister och omhändertagande av barn är, som alla vet, att man inte kan göra det annat än med josefssonska förenklingar och alltså inte kan göra det.
bryt
Men avslöjarkulten driver nu både Josefsson och hans redaktion, och i värsta fall den kommande generationen journalister, vidare in på detta spår. Det gäller att få ihop ett snabbt avslöjande. Som är mänskligt dramatiskt och som provocerar, gärna genom att förnedra offren. Och offren, åtminstone om man följer Josefsson bakåt i spåret är alltid mycket små, som en hemmafru i borgerlig villaförort, en socialsekreterare, eller bypolitiker på Lidingö som inte fattar när kameran är på och så vidare – de blir alltid mardrömslikt underhållande i sin förnedring. Däremot har jag aldrig sett Josefsson hoppa på någon stor kille, som Gudrun Schyman eller Göran Persson som bara skulle ha viftat undan hans bondfångartrick. Och som intervjuare i direktsändning (Fittja Paradiso) visade Josefsson tydligt sin oförmåga att intervjua utan utmattnings- och klippteknik.
bryt
Avslöjaridealet leder alltså in i en journalistisk sidoverksamhet som mer hör till såpoperornas formvärld än journalistikens. Det är risken.
För tunga avslöjanden, om väsentliga missförhållanden, tar lång tid att åstadkomma, är resurskrävande och ytterst sällan möjliga att presentera underhållande. Underhållningsavslöjanden av den josefssonska typen är journalistikens motsvarighet till de snabba klippens ekonomi. Och kräver motsvarande moral.
Det är i en helt annan riktning man bör se om man söker journalistiska ideal, exempelvis mot en del ihärdiga vetenskaps- och konsumentupplysningsjournalister som de flesta av er knappt kan namnen på. Och dessvärre aldrig skulle förknippa med journalistprisernas dubiösa glamour.
