Varför mörkar Fokus sanningen?
Fokus har utsett satirikern Jens Ganman till Årets Svensk. Alla journalister gillar inte Ganman, och det är ömsesidigt. På Fokus omslag poserar han i T-shirt med texten ”Östersunds-Posten – gör dig dum i huvudet”.
I en intervju med pristagaren vill Fokus politiske redaktör Johan Hakelius reda ut varför Ganman är så provocerande. Ganmans politiska cirkeldiagram i Sveriges Televisions Svenska Nyheter är väl inte så farliga? Att han har fått ett taskigt porträtt av Göran Greider censurerat på Facebook, ska det vara något att skryta med? Känsliga Facebook som inte ens törs visa Den lille havfrue naken. Provokation? Här fattas en ledtråd.
I intervjun har Ganman själv en intressant passus där han säger att konstnären Dan Park – dömd i domstol för hets mot folkgrupp – i hans ögon har satt bortersta gränsen för satir. ”Hade inte han funnits hade jag kanske varit ytterst”. Man undrar – Ganmans cirkeldiagram placerar honom inte riktigt i Dan Parks klass.
Så – varför sätter Fokus Ganmans ljus under skäppan? Varför mörkar de sanningen? Varför berättar inte Hakelius om de provokationer som Ganman är mäktig? Han nämner inte ens att deras pristagare 2018 skrev manus till en spektakulärt elak tecknad film som lyftes bort från Youtube efter bara några timmar (om det inte var ett reklamtrick, för den kom snart tillbaka) med motiveringen att den innehöll för mycket ”hatretorik”. Filmen, skickligt tecknad av Magnus Carlsson, heter Så att det blir rätt – och den är nog provocerande för känsliga själar. Den skulle kunna få Chang Frick att rodna.
Filmen driver hårt med alla former av politisk korrekthet, svensk naivitet, hbtq-personer, värdegrundskonsulter, fruntimmer och flyktingar. Förorten är en plats där skäggiga salafister sparkar kvinnor i burka framför sig, och balkongflickor faller som plommon från skyn. Press och politik representeras av politiskt korrekta automater, ofta kvinnor, framställda så osmakligt som möjligt. Och då menar jag groteskt osmakligt. Filmen ställer South Park, Eddie Meduza och Lars Hillersberg i bredd med Elsa Beskow. Den enda kvinnan som skildras någorlunda sympatiskt i Ganman/Carlssons film är Ann Heberlein, och då är hon ändå tecknad som häxa omgiven av döskallar. Ja, kvinnohatet i Så att det blir rätt skulle kunna uppfattas som provocerande i blödiga kretsar.
I intervjun påtalar Jens Ganman humorns begränsningar: ”Alla är likadana. När man driver med deras motståndare är det kul. När man driver med dem själva är det dåligt underbyggt”. I Ganman/Carlssons film letar jag länge efter en enda självironisk blinkning till de bittra invandrarkritikerna, men hittar ingen. Inte en enda. Kanske kan man spåra en sorts självironi i de många elaka – och roliga – referenserna till public service, som förtrogenheten med Nordegren & Epsteins talk show i P1. Det är lätt att föreställa sig mediemasochisten Ganman i skapartagen hemma hos sig, med P1 malande i bakgrunden dagarna i ända. Efter några timmar är man redo för vild satir, det medger jag.
En präktig niomannajury har utsett Jens Ganman till Årets Svensk, och de har väl tittat på Så att det blir rätt? Vad i dessa provokationer – som Hakelius inte törs berätta om för Fokus läsare – är det som tjusat juryn mest? Man vill veta.
Filmen har en speakerröst som guidar tittaren på trivsam ädelskånska. Rösten tillhör David Eberhard, överläkare i psykiatri på Danderyds sjukhus, tillika medlem i Fokus Årets Svensk-jury. Varför mörkas det att han sitter på två stolar? Att man aldrig kan få veta sanningen av medierna nuförtiden.
