Varför skriver vi så sällan om självmord?
Den norske författaren Stig Saeterbakken tog sitt liv i januari i år. Detta vet svenska tidningsläsare inte om. Det vill säga – de vet att han är död. Det var självklart inget stort massmedium som missade att berätta det. Men omständigheterna kring dödsfallet har alla medier förtigit. Så är det ju alltid med självmord. Och jag tror att det är fel.
Självmord är i de allra flesta fall den dödliga konsekvensen av sjukdomar som ofta samlas under namnet depression. Så varför skriver vi så sällan som det är?
Efter Stig Saeterbakkens död fick man gissa sig fram. Jenny Högström kom närmast i Helsingborgs Dagblad – hon skrev en nekrolog i form av ett brev till sin vän, en genre som nio gånger av tio tar skribenten till pekoralets avgrund, men som i just det här fallet blev alldeles rätt.
Den allra bästa texten stod Saeterbakkens vän och svenske förläggare Carl-Michael Edenborg för. Han bloggade inom ett dygn, och han citerade det avskeds-sms han hade fått av Saeterbakken på natten. Ett enormt sms, ett fullständigt oerhört sms, det mest gripande man kan tänka sig.
Det hade aldrig tryckts i en tidning. Men det borde det ha gjort. Jag har oerhört svårt att se att någon skulle kunna ha tagit illa vid sig av Carl-Michael Edenborgs öppenhet och oreserverade sorg, eller ens av att några av Saeterbakkens avskedsord fick snabb spridning. Man talar om hänsyn till familjen, och det gör man alldeles rätt i, men för två flickor som har förlorat sin pappa är publiceringen av ett av hans sista sms i ett annat land knappast ett avgörande problem.
Vi lever i en tid av öppenhet, och här finns en möjlighet till en aktiv och ambitiös kulturförändring för svenska publicister. Allt oftare skrivs minnesord som inleds med att en person har avlidit "efter en hjärtinfarkt" eller "i cancer". Att läsa det är som att andas ut. Jag får veta. Jag slipper undra. Och jag undrar om det inte i ganska många fall skulle vara möjligt att formulera självmordet på ett försiktigt och respektfullt sätt – utan att tassa runt det, och därmed förstärka den urgamla stigmatisering som "självspillingar" utsattes för i sådan utsträckning att de inte ens fick bli begravda på svenska kyrkogårdar fram till 1894.
Se här en möjlig formulering:
Den norske författaren Stig Saeterbakken har avslutat sitt liv efter en längre tids sjukdom. Han sörjes närmast av två döttrar.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
