Varför stödjer journalister piratister?
Upphovsrätten, som princip, har i flera år ifrågasatts och viftats bort av The Pirate Bay. Påhejade och stöttade av en stor skara journalister, då framförallt några ledarskribenter.
Frågan har fokuserats kring musikbranschens oförmåga att möta konsumenten. Nästan en miljon svenskar har inställningen att om en CD är för dyr och tekniken möjliggör fildelning utan att betala, så är det rätt att stjäla. Tekniken är i ”Piratisternas” isolerade universum bärare av moral. Jodå, det är på allvar som detta hävdas.
The Pirate Bays verksamhet har paketerats successivt och omsorgsfullt i slagord som fri information och senare i ett svammel där olika principer ställts mot varandra i de mest absoluta former. Något som inte existerar i verkligheten. Rätten till absolut fri information verkar dock bara gälla den som är skapad av andra individer, medan en näst intill paranoid inställning formuleras så fort staten kommer på tal i ”piraternas” värld.
En relevant fråga är om det är rätt att starta och föra krig enbart för att tekniken finns tillgänglig? Måltavla för TPB är film- och musikbranschen. Men som de flesta vet är upphovsrätten inte exklusivt inrättad för att tillvarata Hollywood och Sonys intressen. Även yrken som dramaturger, forskare, fotografer, manusförfattare, kompositörer och vi journalister berörs. Vår profession vilar på rätten till våra verk. Utan den ingen journalistik.
Jag har med stor förvåning sett hur ledarskribenter och nyhetsjournalister devot har låtit ”killarna” i TPB bre ut sig i medier, legitimerat illegal fildelning och i samma termer som kännetecknar revolutionstörstande tonåringar tala om en ny värld och era, där upphovsrätten spelat ut sin roll. En levande debatt om upphovsrättens former är viktig och nödvändig. Men att avfärda den på det sätt som ”piratisterna” har gjort är en direkt förolämpning mot mig som yrkeskvinna. Upphovsrätten bygger på principen att jag som skribent har kontrollen över mitt verk.
De ekonomiska förutsättningarna är en del av mina rättigheter som upphovskvinna men inte allt. Regler för citat, källhängivelse och annat som syftar till att jag inte ska förlora kontrollen över hur och i vilka sammanhang materialet förekommer är andra viktiga delar. Genom regelverk som bygger vidare på idén om upphovsrätt garanteras läsarna kvalité och trovärdighet i materialet. Sedan står det naturligtvis skribenter fritt att publicera sig utan betalning. Vem vill tala med en journalist om ett känsligt ämne om ingen kan kontrollera hur informationen används? Inte många vågar jag hävda. Vad händer då med tillgången till informationen, i längden och hela samhällsutvecklingen?
Frågor som även Expressens krönikörer borde fråga sig. Journalister, källor och läsare är alla i behov av en tydlig och stark upphovsrätt. Nu har TPB köpts upp för 30 miljoner kronor. Låt oss konstatera att några ”killar” med en dröm att skapa ett nytt Skype lyckades blåsa många missnöjda unga män på drömmen om en mer meningsfull tillvaro och känslan av att vara med i något större än de själva.
Storyn om Piraterna och upphovsrätten är kanske slut. Men än gnager frågan i mitt huvud. Hur kunde så många av mina kollegor svälja projektet, och framför allt hur kunde de villigt underminera sin egen professions existensberättigande. Betyder vårt yrke inte mer för oss?
