Varför visas inte Submission i Sverige?
Är det intressantare att tala sig varm för yttrandefriheten än att se den tillämpas i verkligheten? När Ayaan Hirsi Ali intervjuades i Sveriges Televisions Agenda berättade hon om mordet på van Gogh och om hur hon levde under dödshot. Filmen, som mycket av samtalet kretsade kring, fick man inte se några klipp från.
Yttrandefrihet. Ordet omges av trumpetstötar och trumvirvlar. Något att ta fram vid särskilt högtidliga tillfällen och putsa på. Gärna så alla ser vilka fina och viktiga saker man associeras med.
Tänker på det när jag tar del av intervjuerna med den holländska politikern Ayaan Hirsi Ali i samband med hennes Sverigebesök nyligen. Hon mottog folkpartiets demokratipris och marknadsförde sin islamkritiska bok Kräv er rätt. Flera av dem som skriver om henne poängterar att det i yttrandefrihetens namn är viktigt att hon får komma till tals. Om de verkligen menade det, skulle de självklart kräva att hennes och Theo van Goghs film Submission visades i Sverige. Men nej, ingen sådan förfrågan har kommit, vare sig utifrån eller internt i huset, säger de ansvariga på SVT. Jag undrar varför. Är det intressantare att tala sig varm för yttrandefriheten än att se den tillämpas i verkligheten? När Ayaan Hirsi Ali intervjuades i Sveriges Televisions Agenda berättade hon om mordet på van Gogh och om hur hon levde under dödshot. Filmen, som mycket av samtalet kretsade kring, fick man inte se några klipp från.
bryt
Nå. Även om den hade visats, kanske tittaren skulle ha missat något väsentligt. Det krävs kunskaper i arabiska för att kunna läsa texten (Koranverser) som står skrivna på den nakna kvinnokroppen i filmen. En textremsa med översättning hade gjort det möjligt för fler att förstå filmens budskap.
Nu är det knappast avsaknaden av svensk text som har gjort att Submission inte har visats i Sverige. Här är kombinationen naken kvinnokropp-koranvers oerhört kontroversiell, minns att tavlan med det motivet inte fick hänga kvar på Världskulturmuseet i Göteborg. Och det var ingen rasande imam som krävde att den skulle ner, utan museets ledning som handlade med en förfärlig blandning av hänsynsfullhet och politisk korrekthet. För ett par år sedan kom boken The trouble with islam som blev tämligen omtalad även om få svenska redaktioner uppmärksammade den. Författare är kanadensiskan Irshad Manji och hennes debattbok har sålts över hela världen. Till alla nordiska länder, utom Sverige. 14 förlag erbjöds boken, och tackade nej. Kanske tyckte de inte att den var bra. Visst har jag läst bättre litteratur än så, men det var spännande att ta del av ett tvåhundra sidor långt talspråkssjok skrivet av en lesbisk muslim som vill stå upp för sin tro och sexuella läggning. bryt
Jag tror att flera av dem som prisbelönade och skrev högstämt om Hirsi Alis mod, i själva verket är lättade över att hon visar det modet just i Holland. Där är hon en kontroversiell person och det beror inte bara på hennes kritik mot islam. Det är föga populärt att hon ifrågasätter religiösa friskolor, som ju är en stark tradition i det holländska samhället. Somliga tyckte det var svårsmält hur hon bytte partitillhörighet från vänster till mitt-höger, för att hon ville driva kvinnofrågor (i ett parti som aldrig haft feminism på dagordningen). Andra retade sig på att hon valde att jobba ihop med Theo van Gogh. Han var känd för sina provokationer, till exempel fälldes han i domstol för ett skämt som handlade om hur det kan lukta när judar, ha-ha, eldas upp, ha-ha.
bryt
Men tänk er själva. Att välja en sådan samarbetspartner i Sverige, och att bete sig på motsvarande sätt. Ayaan Hirsi Ali skulle mycket snabbt göra sig omöjlig här. Nej, yttrandefrihet är enklast att förpassa till finrummet. Att beundra på avstånd.
