Varje fall måste bedömas för sig
I våras fälldes Västerviks-Tidningen i Pressens opinionsnämnd för att den publicerat namnet på ordföranden i en fiskeklubb. Det fattades 40 000 kronor i bokföringen. Ärendet aktualiserar en av pressetikens svåraste frågor: Namnpublicering.
När är det rimligt att namnge en enskild person i ett nedsättande sammanhang? När har allmänheten rätt att få veta vem det är?
Ordföranden var också kassör i föreningen och det var andra styrelsemedlemmar som upptäckte att det rådde oreda i bokföringen. Pengar hade kommit in – och försvunnit utan att det gick att reda ut vart de tagit vägen.
Ett extra årsmöte hölls och ordföranden fick inte bara avgå utan uteslöts också ur föreningen. De 40 000 som inte kunde redovisas ersatte han ur egen ficka.
När tidningen valde att skriva om affären var saken polisanmäld och bedömdes som ett misstänkt fall av trolöshet mot huvudman. Inget åtal var väckt.
PON fällde tidningen för namnpubliceringen eftersom det som inträffat inte var av stort intresse utanför medlemskretsen. Alla medlemmar var redan informerade i och med det extra årsmötet. Inte heller fanns en polisutredning som lett fram till misstankar om brott. Och pengarna var tillbaka.
Men hur skulle tidningen ha gjort? Skrivit ”Fiskeklubbens ordförande” eller ”en styrelsemedlem i fiskeklubben” eller ”ordföranden i en småländsk fiskeklubb”. Om man inte skriver namnet är det oerhört lätt att trots allt ge ledtrådar till identiteten – eller göra så att andra misstänkliggörs.
Personligen hade jag nog valt att anonymisera helt: ”Ordföranden i en förening i östra Småland” eller något ditåt. Antingen namn eller inga ledtrådar. De som redan vet, de vet ändå.
En minst lika intressant fråga är i vilket läge det hade varit pressetiskt okej att skriva hans namn.
Man kan tänka sig många alternativ:
- Om åtal väcktes för förskingring.
- Om han också var ordförande i en annan förening, till exempel hembygdsföreningen.
- Om han haft en hög offentlig profil på orten som klubbens ordförande, till exempel flitig debattör i olika offentliga medier.
- Om han varit fritidspolitiker.
- Om han varit en lokalt känd företagsledare eller till exempel nöjesarrangör.
- Om han tidigare varit dömd för ett liknande brott.
Kanske. Kanske inte. Varje fall har sina egna förutsättningar och måste bedömas för sig.
Ur ett juridiskt perspektiv är det egentligen bara intressant om han begått ett brott och i så fall om han kan åtalas och dömas. Den pressetiska bedömningen är mer komplex och kan väga in nästan vad som helst.
Jag möter ofta önskemål från både journalister och utgivare att jag ska tala om vad man ”får” och inte får. Säga var gränserna går.
Tyvärr måste jag göra dem besvikna. Visst finns det regler i etiken, men i grund och botten handlar den om gott omdöme. Eller som de pressetiska reglerna uttrycker det: en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften.
För övrigt kan jag inte undanhålla er tidningens rubrik:
”Fiskeklubbens konton rensade”
Ola Sigvardsson
Allmänhetens Pressombudsman
